24 april 2012

Påsk

Lumos!

Detta är ett väldigt sent inlägg om påsken, men jag har inte haft någon som helst lust att skriva förrän nu. Jag har inte blivit fri min skrivkramp men det faktum att jag kan blogga är ett steg på väg mot att bli av med krampen, om jag har tur. 

Jag trodde att den skulle försvinna då jag åkte hem över påskhelgen men istället så var jag mest uppriven för att jag som vanligt blev rätt illa behandlad av pappas sida av familjen, jag kan nog snart inte ens kalla dem familj för det känns fel. Och innan någon säger något om "Varför åker du dit när du inte tycker om dem?" så kan jag berätta att jag åker dit för att träffa mina syskon och det kan jag inte göra utan att träffa dem andra. Jag träffar mina syskon tre gånger om året, fler gånger om jag har tur och det är nästan värt den smärta som jag får genomlida varje gång jag åker dit. Jag vill inte att folk ska missförstå mig helt nu, jag är enormt tacksam för det de gör för mig. De stöttar mig ekonomiskt och de bryr sig om min framtid. Jag har blivit bjuden på resor flera gånger av farmor, två gånger till Stockholm, till London, Mallorca och till en båt till Åland och hem över en natt. Jag har som sagt fått ekonomiskt stöd flera gånger av dem, dels då jag fyllt år och dels då jag behövt det. Några av släkten var med då jag tog min student. Dock så känns det ändå fel för att det är fysiska gåvor, och det betyder inte att de accepterar mig för den jag är eller stöttar mina drömmar. Det känns mer som en slags kompensation istället för att ta sig tid att lyssna på mig, förstå mig eller se det viktiga i det jag tycker om att göra. Det som stör mig är deras attityd mot mig och vad de väljer att bry sig om. Jag är annorlunda, jag uppnår inte deras bild över hur jag ska vara, och det går inte att få dem att tänka annat än att jag ska vara perfekt. De bryr sig om min praktik, om jobb, min framtid, min ekonomi, mina blodvärden och möjligen mitt kärleksliv... så länge det handlar om killar. De bryr sig inte om hur jag mår psykiskt och de bryr sig inte om mitt skrivande. De frågar ibland hur det går med skrivandet men jag hör hur ointresserade de är. Jag vill verkligen inte tala illa om dem, jag önskar bara att de brydde sig ordentligt en enda gång, att de satte sig in i hur det är att skriva och visa lite intresse för den världen som jag bygger upp. Egentligen så borde deras ointresse ge mig en morot till att kämpa hårdare för att kunna skriva klart boken bevisa att de har fel, hämnas på alla som inte tror på mig. Dock så var påsken inte direkt produktiv för att det var en för kort vistelse där för att kunna känna av miljöombytet ordentligt, så det hjälpte inte. 

Det är i dessa tider som jag saknar mina fiktiva vänner och min fiktiva familj, dvs. mina karaktärer. Jag kan inte beskriva min saknad, det gör så ont att inte ha dem här, att inte ha dem sittandes på min axel, att inte ha dem gående bakom mig, bredvid mig beredda på att ta emot mig om jag faller. Att få höra dem viska att de är stolta över mig, att de tycker att jag är värdefull och att jag duger precis som jag är, att de älskar mig. Att få höra dem ge mig komplimang efter komplimang när jag behöver det som mest. Det finns ett fåtal jag hör det ifrån... en av dem är min rumskompis som har blivit lite som en bror för mig. Han säger snälla saker väldigt ofta och jag är glad över hans enorma tålamod och generositet. Han gör enormt mycket för mig och det finns inte ord för hur tacksam jag är. Det finns även andra vänner som ger mig feedback i mitt skrivande och tror på mig. Jag bara önskar att jag fick höra samma sak från de som ska vara min egentliga familj, men inte ett ljud har jag fått höra. 
  Det jag får höra är hur söt jag var då jag var liten och hade långt hår och klänning (Då var jag väldigt liten kan jag säga). Jag får höra hur de andra kusinerna och min bror blir bortskämda med datorer, körlektioner och stöd och uppmuntran från sina föräldrar. Jag får höra hur de riktigt skryter om dem, men när det kommer till mig så hör jag inte ett ljud. Jo, pappa sa en sak faktiskt. Han menade att när jag var med familjen så skulle farmor se till att ha kokat minst 2 kg potatis för annars skulle den inte räcka till alla, dock så fick han upprepa det flera gånger för som vanligt så ignorerar farmor mig. Det gör hon då hon inte skäller ut mig, kommenterar något eller blänger på mig som om jag var en soppåse som måste slängas omedelbart. Jag hörde honom i alla fall, och det lilla gör mycket kan jag säga, speciellt om det kommer från pappa som sällan säger snälla saker. Jag hör ingenting om att de har saknat mig och är glada över att jag har kommit. De blir inte heller glada om jag berättar något, nej de ska istället köra över mig genom att vara bättre. Jag berättade att jag hade varit med på en bild i lokaltidningen tillsammans med en kompis. Det var hon och jag och en polis när vi var på Dag X förra månaden. Pappas sambo körde då över mig med att min syster hade träffat kungaparet och varit med i tidningen för det och att vara med på en bild tillsammans med en polis inte var någonting jämfört med att träffa kungaparet. Det var inte direkt den respons jag ville ha alls. 
  
Hade jag sagt detta till mina fiktiva vänner och min fiktiva familj så hade de blivit glada för min skull, de hade velat se bilden och klippt ut den och satt upp den på kylskåpet. De hade varit glada för bilden och inte kört över mig genom att vara bättre. De hade heller inte fräst åt mig om jag hade inflikat med något eller ställt en enkel fråga. De hade inte sagt "Skit i det du". Det är sånt jag får höra från pappas sida och det sårar mig. De skulle inte klaga på mina skrattanfall, att jag är för högljudd och hyscha ner mig, de skulle inte säga åt mig att lugna ner mig för om det hade varit så lätt så hade jag för sjutton gjort det redan. De skulle inte klaga på mina tänder eller att mina ögon är sneda när jag är trött, de skulle inte klaga på att jag är för tjock som jag får höra från pappas sjuka sambo, de skulle inte klaga på någon annan kroppsdel heller för den delen, eller min frisyr. De skulle inte klaga på att jag har killkläder, de skulle inte ens klaga på min klädstil. De skulle inte klaga eller sucka då jag berättar något tråkigt som hur jag känner och hur jag mår, de skulle inte be mig byta till ett roligare ämne eller försöka överträffa mig i mina specialkunskaper som att skriva eller kunskaper om film. De skulle stjäla mina passioner från mig och få resten av familjen att skryta om det som om det jag är totalt värdelöst. De skulle inte säga att jag överdriver när jag berättar något och de skulle heller inte hålla på och tjafsa om att de inte vet hur de ska hjälpa mig när det enda jag vill är att de lyssnar på mig och försöker att förstå mig. De behöver inte lösa mina problem, jag vill bara dela mina bekymmer med någon, vill bara veta att någon lyssnar på mig och tar mitt parti någon gång.

Mina karaktärer skulle acceptera mig helt och hållet och jag önskar att min familj kunde acceptera det svarta får som jag faktiskt verkar vara. Deras sätt att vara mot mig får mig att inte tycka om dem längre. De är trötta på mitt dåliga mående, det märker jag. Jag ser ointresse och och besvikelse i deras ögon. Därför väljer jag att inte säga något till dem mer, jag vill inte inte prata med dem mer för säger jag inget så har de ingenting att kommentera, inget att klaga på. Om de frågar någonting så ljuger jag hellre för att slippa deras kommentarer, klagomål och gliringar. Jag önskar att jag kunde lära mig att inte bry mig om dem överhuvudtaget. Bara kasta bort deras gliringar som lätta fjädrar. Men deras gliringar och kommentarer är mer som vassa rosstjälkar som hugger sig fast i min själ och river upp den, gång på gång, och det finns ingen som förstår detta. De förstår inte vilka krav de ställer på mig. De vill att jag ska vara lika duktig som mina syskon och kusiner. De vill att jag ska plugga och få ett välbetalt jobb och bli professor som min farbror eller något. De förstår inte att det här är den jag är och det verkar som att de vägrar att acceptera det, de vill inte ens fatta det. Alla har brister, även dem men de vägrar att se sina brister så de klagar på mina istället. De är som kalla dementorer som bara suger ut all min lycka, min energi, min motivation, min inspiration och de tar död på min passion med sina blickar. De säger det inte rätt ut men jag känner att de tycker att jag är värdelös som går på soc istället för att tjäna egna pengar, som har praktik istället för ett välbetalt jobb och som har en depression. De är inte stolta över något, jag har aldrig hört dem säga varken det eller att de älskar eller saknar mig. Det gör att jag inte tror på att de gör det. Varför ska jag älska dem om de inte visar sin uppskattning mot mig? Det gör jag inte kan jag säga. Jag älskar endast min bror och min syster... dem är de enda som respekterar mig.

Till och med min kusin Nemo klagar på mig ibland. Han menar att jag är för argsint och att farmor har rätt i att jag blir för arg för småsaker. Jag har levt med detta problem så länge jag kan minnas, men ingen i min familj har satt sig ner och diskuterat problemet som vuxna människor. Istället har de ignorerat det och bara klagat på mig när jag blivit för arg, när jag svurit för mycket. Detta är ett psykiskt problem som inte kan försvinna hur lätt som helst. Det kallas emotionell instabilitet, vilket innebär att jag tänder till för minsta lilla sak, och det är inte lite jag tänder till heller. Sedan kan det ta mig flera timmar att varva ner men eftersom jag alltid får något klagomål eller får gliring efter gliring så hinner inte ilskan sjunka undan mellan kommentarerna utan bägaren rinner över väldigt snabbt. Jag har försökt att förklara detta gång på gång men antingen så har de inte haft tid att lyssna eller så har de ignorerat mig eller så vill de inte förstå. Det finns många tillfällen som jag kommer ihåg att jag bara brutit ihop. Oftast för att jag försöker göra något snällt, som att ge ett råd, som att ställa en enkel fråga eller umgås med mina kusiner och syskon som jag träffar så sällan. Då har jag fått höra att jag är för gammal för att umgås med kusinerna eller mina syskon. Jag frågade om jag kunde få skjuts till Linköpings resecentrum ifrån Bankekind för att jag hade en buss att passa och de började gorma om att jag inte klarar någonting själv. Det hade räckt med att de hade sagt nej, men istället så snackar de skit bakom min rygg och gormar åt mig att jag inte klarar någonting och är värdelös eller omogen. Då hade min faster funnits där för mig också och inte bara min bror och syster, men nu i påskas så var hon inte där längre... jag kände mig mer ensam än någonsin, trots att det fanns folk runt omkring mig men jag kan som sagt inte kommunicera med dem. Jag kände mig värdelös och dum för att jag överhuvudtaget sa något, för att jag ens öppnade min mun och yttrade mig och det leder till att jag börjar ifrågasätta min existens. 

Jag är ärligt talat redan nu orolig över hur det ska bli under kräftskivan i år, och runt min födelsedag. Jag fyller 25 i augusti men runt kräftskivan så fyller farmor år och all uppmärksamhet riktas mot henne. Jag har en känsla av att de inte kommer att fira eller uppmärksamma min födelsedag i år heller då alla är samlade. Jag borde vara van vid att bli bortsett och ignorerad vid det här laget. De firade mig inte då jag fyllde 18 eller 20, de två stora åldrarna i ens ungdom vad jag anser. De gav mig lite pengar, men det var inte mycket mer vad jag kan minnas. Hade det varit mer än så, så hade jag kommit ihåg det, men det gör jag inte. Dessutom vet jag inte hur jag ska tala om för dem att jag inte är överhuvudtaget attraherad av killar längre, om vi säger så. Det kommer ta hus i helvete, det är jag nästan säker på. Har de inte accepterat mig för den jag är tidigare så kommer de förmodligen inte acceptera detta heller.

Detta är väldigt svårt, och extremt tungt att tänka på. Jag skulle kunna skita i dem men det är min familj och skiter jag i dem så får jag inte träffa mina syskon. De är de enda som blir glada över att jag kommer hem till dem. De mötte mig vid busshållplatsen när jag kom till dem i påskas. De ger mig massor med kramar, och Odd vill visa mig sina spel. Liv vill umgås med mig och rita och pyssla, spela spel och kort. Dem är de enda som vill umgås med mig, resten skiter fullständigt i mig. Det känns ibland rätt patetiskt att jag blev adopterad då mina föräldrar skilde sig när jag var 2,5 år. Sedan Odd föddes har jag blivit undanskuffad och värre blev det när Liv föddes. Inget stöd, ingen uppskattning och så har farmor mage att snacka skit om mamma som visat mer stöd än vad de har gjort under de senaste åren. Visst, mamma prioriterade jobb framför sin unge, visst mamma slängde ut mig i gymnasiet men hon skaffade en lägenhet som hon stod för då, och vår relation blev mycket bättre efter det eftersom det var även delvis mitt fel för att jag var allmänt rebellisk och dum. Visst jag var sjuk då jag blev utslängd men inte ens jag förstod det då, så hur skulle hon kunna förstå det? 
  Mamma och hennes sambo har varit dem som visat mest stöd. Hennes sambo har varit mer som en pappa till mig än vad min pappa har varit... jag saknar den gamla goda tiden då pappa och jag var ute och fiskade, då han lagade hemgjord pasta och satt och pysslade med sina flugor och jag satt och spelade något skjutspel på datorn. Den tiden är förbi och jag hatar det...

Är det konstigt att jag mår dåligt när jag har blivit förbisedd, ignorerad, fräst åt, förolämpad sedan jag gick i fjärde klass? 

Over and out...

Nox. 

25 mars 2012

Detta går inte längre...

Jag börjar ärligt talat bli trött på detta. Alltid samma visa varenda gång. För det första så får jag svackor väldigt ofta pga min depression och det gör det inte bättre när jag har en blodsjukdom som påverkar depressionen och vise versa. Sedan har jag dessutom skrivkramp som är förjävla plågsamt både fysiskt och psykiskt. Jag frågar därför om jag kan få lite feedback eller lite peppning så att jag kommer igång, så att jag blir motiverad av att skriva vidare.. för det är den enda terapi som hjälper utan att det ska behöva bli destruktivt så att säga.

Men jag borde även få in i min lilla mini-hjärna att jag kanske borde hålla käften och inte tala med folk för uppenbarligen så retar jag upp alla jag talar med genom att existera eller nåt. Det blir alltid fel vad jag än säger eller vad jag än gör. Oj, jag messar inte när jag ska.. oj jag begriper inte att jag får hjälp med saker men att det inte passar in i det jag håller på med. För att folk som hjälper mig förväntar sig att jag ska ta emot den hjälpen.. när det egentligen är så att de kommer med råd och som jag kan välja om jag vill ta in eller inte. Nej, de flesta som hjälper mig förväntar sig att jag ska ta in det vare sig jag vill det eller inte för då kan de känna att de är behövda, att de gjort något bra.

Jag har svackor, det innebär att jag blir osocial och rätt otrevlig för att jag orkar inte längre bry mig som jag gjorde förr. Jag kan bli rätt ignorant och likgiltig när det gäller saker som jag inte finner relevanta. Jag försöker vara trevlig så mycket jag kan men ibland orkar jag inte vara trevlig, och jag kan inte vara trevlig dygnet runt för att behaga alla. Under den senaste tiden har jag haft ett riktigt jävla sug efter något som jag inte haft på mycket länge. Jag orkar inte med detta helt enkelt. Det går så jävla bra för alla andra, och för mig går det antingen nerför eller så står jag och stampar på samma ställe. Jag försöker skriva men det går inte bra och jag förstår inte varför det inte går bra längre, jag hade ett enormt flyt förut men så fick jag men panikångestattack och allt gick åt helvete och en svacka kom igång och sedan dess har jag mått riktigt kasst. Jag har sovit dåligt, eller snarare sämre än vanligt, jag har haft det här suget, jag har inte orkat vara trevlig mot allt och alla. Men om jag inte är trevlig mot allt och alla så tappar folk tålamodet med mig och blir sura på mig för att jag mår dåligt.
  Varför kan inte folk acceptera att jag mår skit, och det rätt ofta. Det är så, jag kan inte rå för det. Att inte kunna skriva är det mest plågsamma som finns, med delad första plats med panikångestattackerna som jag får. Folk kanske inte kan acceptera det för att jag klagar för mycket... klagar på mitt knä, min rygg, min depression, mina humörsvängningar, min blodsjukdom och annat skit. Klagar på andra istället för att ändra på mig själv.. dock så har jag ändrat på mig själv väldigt mycket för andras skull, något som jag inte borde göra.
  Mina brister är även dem egenskaper, jag försöker inte att ändra på andra heller, däremot så kan man be dem snällt att kanske tänka på att inte säga si och så när de talar med mig för att det kan göra mig rätt ledsen. Men när folk säger åt mig att ändra på mig så blir det på ett rätt otrevligt sätt. Jag vet att jag kanske tar ut min ilska på andra, men jag försöker att inte göra det.. men det kommer att sluta med att jag inte vill tala med någon och då blir folk frustrerade för att jag inte berättar vad som är fel. Men vad fan ska jag göra det för? För om jag gör det så blir jag arg på problemet och då går ilskan ut över den jag talar med och så får jag skit för det.. och sen visar det sig att den som lyssnar bryr sig lika mycket om det jag säger som att titta på när målarfärg torkar, vilket innebär att jag inte ser något syfte i att bry mig om att lyssna på dennes problem heller, för jag får inget tillbaka, vilket innebär att folk blir sura över att jag är ignorant och likgiltig.

Sedan finns det dem som talar med mig om problem utan att fråga hur jag mår, eller ens om jag har tid att lyssna utan bara förutsätter att jag har tid. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen just nu... jag kan inte skriva och flyta in i min värld för att jag kan inte skriva.. det har tagit stopp och jag vill inte att det ska fortsätta så här.. jag vill inte tröttna på min värld, men jag är så rädd att jag håller på att tröttna på skrivandet... jag ber fan till Bast om att jag inte vill tröttna på att skriva, snälla.. det är det jag lever för men just nu så är all motivation borta, all inspiration och jag kan inte hitta något sätt att få det tillbaka.
  Jag vill kunna fly in i den världen, bara glömma allt för en stund, bara skita i alla andra och göra mitt eget. Men det går inte... det tar stopp.. och det gör så ont i mig.

Sen har jag andra funderingar över detta men jag vet inte om jag ska ta upp dem här för det finns släktingar som läser och som förmodligen inte kommer tycka om den funderingarna överhuvudtaget, för att jag har fått olika åsikter om det jag sagt tidigare om just dessa funderingar och de har inte varit så roliga alltid.
  Jag tror att jag har spytt ur mig det mesta nu men det lär förmodligen komma mer skit... finns alltid något som folk stör sig på hos mig.. och ibland så känns det så meningslöst att leva för att det enda folk gör är att klaga eller sura över..

Jag har kommit fram till att jag är en värdelös besserwisser. Jag kan inte ens hälften om film som jag tror att jag kan. Jag tycker jag alltid tror att jag kan massa om mycket men det kan jag fan inte. Jag till och med funderar på om jag verkligen kan skriva eller om jag suger på det också. Fan vad jag hatar mig själv ibland, jag tror att jag kan mycket om film, men det kan jag inte. Jag bara upprepar de få saker jag kan om film. Det finns andra som är mycket bättre, speciellt tre stycken, okej, fyra stycken som alltid har rättat mig eller kan massor om filmer som jag inte ens har sett. Och sen när jag väl uttrycker min åsikt om någon film som går emot deras åsikter så blir de skitsura. Får jag inte ha en egen åsikt eller? Alla andra får ha en åsikt utom jag som ska hålla käften och sitta i ett hörn i fosterställning och se lika dum ut som jag framstås vara. För att varje åsikt jag slänger ur mig verkar inte ha någon grund, utan jag bara säger något utan att kunna argumentera och då blir folk sura. De kan inte acceptera att jag tycker så, och vissa menar på att "Nej, du får inte ha en egen åsikt utan du ska tycka så här" Hatar när folk säger emot mig på ett rätt otrevligt sätt.
 "Jag tycker inte om den här filmen, den är kass"
 "Nej, den är jättebra"
Vaddå nej? Jag får väl säga vafan jag vill utan att folk ska säga emot mig? Säg istället "Jag tycker den är jättebra istället för att totalt klanka ner på mina åsikter och mena på att du har så jävla fel, du får inte tycka så om det här! Ändra dig innan du får dig en käftsmäll... så känns det.

Fan vad jag hatar detta... jag vet att jag sagt detta några gånger nu men så är det. Jag är så less att alltid bli behandlad som mindre vetande, som dum i huvet och så säger folk "jag tycker inte alls att du är dum"... när det är så jävla uppenbart att de gör. När de skriker på mig, skäller ut mig eller försöker att visa sig bättre och klankar ner på mina kunskaper som tydligen inte är kunskaper utan lögner eller något.
  Nu kommer jag få så jävla mycket skit för det här inlägget men jag ska försöka att strunta i detta. Jag vill inte få ett återfall igen, jag vill verkligen inte men det känns ungefär som förra gången... samma sug, samma problem.. samma saker som jag klagade på. Det är väl bara en tidsfråga innan jag sitter och skriver deppiga dikter eller ritar självmordsbilder. Folk kommer att säga, ja men eftersom du inte vill så kan du ju kämpa emot.. det är fan inte så jävla lätt. Det blir så här, jag kan inte hjälpa det, jag kan inte rå för det. Lättare sagt än gjort kan jag säga, om allt. Så har man inget vettigt att säga om detta inlägg så borde man inte säga något, för jag vill inte bli mer sårad och kränkt än jag redan är.. eller känner mig. Jag är redan tillräckligt idiotförklarad som det är. Det räcker nu.  

Over and fucking out!!

07 januari 2012

Nyår i Vadstena

Lumos!

Som jag skrev i förra inlägget så kom jag till Vadstena på onsdagen, efter jul. Det hände inte mycket på kvällen, blev lite snack, något att äta och så tittade vi på tv. Jag fick dock en väldigt smart julklapp av dem. En gåva till mig till någon annan löd det. Det var en gåva där jag gav bort pengar till behövande barn, i detta fall näringstillskott till barn i Indien. Det var ju lite kul att det var just där med tanke på min bakgrund så att säga. 

Dagen därpå så åkte jag och mamma till Motala för att handla kläder. Det blev ett par svarta jeans från JC, en jeansskjorta från Lindex och ett par trevliga skor i mocka och skinn från Din Sko. Mycket trevligt, och mycket behövligt. När vi kom hem så fick jag faktiskt ett par gamla svarta jeans och en tröja som såg ut som en skjorta av mamma, som hon inte kunde ha. Jag hade testat byxorna förra gången jag var där (i somras), men då hann vi inte lägga upp dem eftersom alla byxor är för långa för mig. Jag var mycket nöjd med mina saker som jag fått. 

På fredagen tror jag inte att det hände så värst mycket faktiskt. Det var inte förrän på nyårsafton som det blev lite fart. Jag satt mest och skrev på fredagen, men på nyårsafton så blev det en sväng till mormor, vilket var trevligt. Det blev fika som vanligt med kaffe och massa fikabröd och jag åkte därifrån med 108 kr i småmynt i fickan, mormor kunde ändå inte spendera dem så jag fick dem.

På kvällen sedan så blev det god mat och att titta på Grevinnan och Betjänten som varje år. Alltid lika roligt! Dock så var det problem med Vincent och ju längre vi närmade oss tolvslaget desto mer förbannad blev han. Som tur är så har han sin lilla fristad i sin bur i bilen. Där kunde han sitta och lyssna på musik och få sällskap av Roger eller mamma, men han mådde inte bra. Han var uppstressad, det var inte en lugn stund förrän han fick hoppa in i bilen. Dock runt tolvslaget så blev han så uppstressad ändå, för att han var nödig och eftersom han inte vågade gå utanför dörren och eftersom garaget där bilen stod inte är direkt ljudisolerad så betydde det att han fick göra sitt behov i garaget. Jag mådde inte alls bra av att se Vincent må sådär dåligt och mamma förklarade vad som kunde hända med hundar under nyår och det fick mig att bli urförbannad. Jag hade aldrig förstått att det var så illa med hundar, men efter det mamma berättade så blev jag så arg! 
  Så här ligger det till i korta drag. Hundar blir rädda eller arga av smällarna från raketer och smällare. De blir då väldigt uppstressade och det kan gå så illa att de blir så pass stressade att deras hjärtan stannar. Det finns flera hundar som dör pga att de blir så stressade av allt smällande med raketer och småsmällare. Dessutom, vissa raser blir värre med åren, de blir mer förbannade ju äldre de blir och Vincent är en sådan ras. Därför är det frågan hur han ska klara av nästa nyår egentligen. Det var riktigt bra att han hade sin lilla bur att krypa in i för att han älskar den där bilen som de har. Han kan sitta i timmar och glo och om man släpper ut honom från huset och bagageluckan är öppen till den bilen så hoppar han in där, han sticker inte iväg utan sätter sig i sin bur. Det är väldigt imponerande att han har sin plats där och vet att han är trygg där. 
Efter det här nyåret så tappade jag all respekt för nyårsraketer. Jag hatar skiten. Det är inte bra alls, det är inte bara djur som far illa. Det är ungar som inte kan handskas med dem och som spränger bort fingrar och andra kroppsdelar, det skräpar ner, det skrämmer djur och äldre samt yngre, det är miljöfarligt och det låter så jävla mycket. Det är djurplågeri på hög nivå detta med nyårsraketer.
  Sen är det så här att jag fullständigt skiter i de hundar som klarar av dessa jävla raketer. En viss person skrev efter att jag hade skrivit ett mycket argt inlägg på Facebook att "ja vår hund klarade av det". Ja, men jag skiter fullständigt i er hund och om han klarade av det. Det är jättebra att han klarade av skiten, men jag tänker faktiskt på de hundar som inte alls klarar av det utan dör på grund av dessa bomber som folk fyrar av för att fira lite nya siffror i kalendern. Vissa söver ner sina hundar eller ger dem lugnande för att de ska klara av natten.
  Och inte nog med det, förr så smällde man av sina raketer runt tolvslaget. Nu börjar folk bränna av de där helvetesraketerna från klockan 21-03! Vad är det frågan om? Kan man inte bara förbjuda privatpersoner att köpa skiten så kanske de även kan rädda sina barns liv för att det är vuxna som köper raketerna och låter sina ungar tända på, då är det på deras ansvar om deras ungar kommer hem med fingrarna bortsprängda. Istället för att privatpersoner ska behöva bränna av bomberna (som det faktiskt är) så kan kommunen bränna av ett spektakel runt tolvslaget. 

Förutom detta så var det en trevlig nyårsafton. Dagen därpå var seg och det har resten av veckan i Vadstena också varit. Mamma och Roger började jobba på måndagen så det blev till att vara ensam om dagarna, men då passade jag på att jobba med boken, men vad jag kom fram till får ni läsa på bokbloggen. Det hände inte mycket den veckan, jag var ute och gick och jag satt inne och skrev och vi åt god mat och lekte med Vincent och kollade massvis på skidor och en riktigt rolig revy med Eva Rydberg och Ola Forssmed. Magnus Härenstam var också med och det där var så jävla roligt så alla tre höll på att dö av skratt.
Ola Forssmed borde fan ha ett pris eller något. Har han ens några ben i kroppen undrar man? Han är så sjukt jävla vig så det är inte klokt och han gjorde hela föreställningen sevärd. Utan honom så hade den varit rätt kass. Men jag måste ge en eloge till Eva Rydberg. Hon fyller 70 nästa år och den energin hon har på scenen är faktiskt väldigt imponerande. Det var en trevlig revy, "Viva la Greta!" heter den och gick på tv under trettondagsafton tror jag det var. Mycket roligt.

Så, på trettondag jul åkte jag hem. Det blev lite packning och jag kunde inte få med allt så lakanen och filten som jag fick, lämnade jag kvar i Vadstena till nästa gång. Jag kom till Växjö runt 22-tiden och mötte min rumskompis som hjälpte mig med min stora resväska. Sen var jag så trött och hungrig när jag kom hem att jag fick två mackor och tre kex av honom, mycket bussigt. Dock så somnade jag inte förrän 4 på morgonen. 

Nåja, det var den uppdateringen det. Mer blir det snart. 

Nox!

04 januari 2012

Linköping över jul

Jaha, nu ska jag försöka att komma ihåg vad jag gjorde under julhelgen i Linköping. Ska försöka att ta en dag i taget som jag alltid har gjort. Blir nog till att dela upp jul och nyår i två olika inlägg faktiskt.

Den 23:e dec så började jag jobba klockan 10 på morgonen och det var mycket ruscher. Klockan ett var jag tvungen att gå till bussen, jag visste inte hur mycket kö det skulle vara eller hur lång tid det skulle ta att gå till resecentrum via subway och det var ganska bra att jag gick tidigare för då fick jag chansen att varva ner någorlunda efter att ha stressat i tre timmar. Det var dessutom ett under att jag fick ner väskan nerför alla trapporna i trapphuset men det gick, med lite mummel, svordomar och andra Nemi-aktiga sätt.
  Nåja, jag satt slutligen på bussen klockan två och ringde då mormor. Vi snackade väldigt länge, något som vill alltid gör jag när jag ringer och man blir alltid lika glad av att få tala med en vettig person. Efter det så blev det subwaymackor och sedan lite spel och sova med Slipknot i hörlurarna.
Bussen var dock försenad så jag fick vänta en aning på tåget men det gjorde inget. Pendeln i Östergötland går relativt ofta så missar man en så kommer nästa om 20 min. Det var bra för att kånka upp den där förbannade väskan på perrongen där tåget skulle komma var inte kul (hissen fungerade ju inte såklart). Sedan blev det lite tågresa och sedan till att ta stadsbussen till pappa. Han ringde ju eller jag såg att han hade ringt när jag precis satt mig på bussen för att ringa hem och säga att jag är på väg, och då frågade han om han skulle komma och hämta men det var ju tyvärr lite försent eftersom bussen strax skulle gå.

I alla fall, med lite släpande och så var jag framme och blev mottagen av en liten syster som kramade om mig. Sedan gick jag upp till brorsan och kramade om honom, och som vanligt så satt han och spelade men det var trevligt att sitta och titta på och lyssna på hans utomordentligt detaljerade beskrivning av spelet och alla vapen osv. Den kvällen hände det inte så mycket mer kan jag säga. Det blev rätt sent dock, eftersom det var lite för fnissigt för Livans del.

På julafton så vaknade vi rätt sent ändå och vi fick varsin morgonjulklapp. Min bestod av en fot av något slag och en ledtråd som löd "Storasyster del 1". Jag fattade nada och ingenting men det gjorde inte så mycket. Resten av förmiddagen gick till att slöa, göra sig i ordning och så, och sen åkte jag, Liv, Odd och pappa till sjukhuset för att hälsa på farfar som tydligen låg där. Jag hade inte hört någonting om det, och det hade inte Odd heller. Jag kan ju inte direkt påstå att det var så värst kul att se honom där med alla olikfärgade slangar som stack ut ur magen på honom men det var kul att se honom iaf, det var bara tillståndet som han var i som var lite skrämmande. Farmor var hos honom förstås.
  När vi gick därifrån så mötte vi Mölnlycke-familjen som hade kommit från Motala för att hälsa på farfar och fira jul med oss. Det var kul att se dem och som vanligt så kände man sig som en hobbit bland de långa kusinerna och min långa bror. Efter det så åkte vi hem.

  Till lunch/middag kom Kristina och Klas (Pappas sambo Åsas mor och bror). Det blev ett gott julbord, utan lutfisk till min lycka. Det blev lite tajt med tiden så vi fick avbryta måltiden för att se på Kalle Anka, och sen när det var slut (Och det var lika bra som alltid!) så återgick vi till att äta. Sedan blev det till att öppna julklappar. Jag fick då resten av min morgonjulklapp, en ram med ett foto på Odd på ena sidan och ett foto på Liv på andra sidan. Mycket uppskattat. Sedan fick jag en mössa av Odd, en blå, röd och vit mössa med tofs. Fick en grå med pälstofs av Åsa, en ring med en svart ros på av Liv och en låda med grejer i av Kristina och Klas. Det fanns lakan, en rosa filt, två kökshanddukar,en bricka med julbockar på, en påse chokladpraliner och ett kuvert (Tror jag fick med allt nu). Nej jag fick en kortlek av Liv också, eller egenligen två kortlekar och en litet kortlekshäfte.

På kvällen så åkte vi till farmor och farfar som har flyttat till Kvinneby från Bankekind. Det är en omställning för dem eftersom de har bott i en stor villa med två våningar och en källare och nu bor de i en lägenhet med fyra rum och ett förråd i källaren. Det väckte lite minnen ändå för att jag växte upp i en sådan lägenhet. När vi kom dit så var nästan hela familjen Mölnlycke där, farmor och Mats var på sjukhuset. De andra hade inte ätit middag då vi kom men det gjorde de då, och strax efter att vi hade kommit fram så kom farmor och Mats (Pappa kom senare för att han gick).
  Det blev lite mer mat för dem som ville ha och sedan tog jag och Fie hand om disken och plockade fram knäck, pepparkakor, glögg och nån god kaka som hon hade gjort. Till detta blev det sedan julklappsöppning. Jag fick ett par handskar och en peng av farmor och en knasig men rolig leksak av Mölnlycke-familjen. Det är en massa starkt magnetiska kulor som sitter ihop och så kan man forma det här till olika saker. Väldigt kul, meditativt och ett väldigt bra tidsfördriv. Jag hängde senare på kvällen med Fie ut med deras hund Boris, en liten brun hund (Kommer inte ihåg rasen). Vi hade som vanligt ett vettigt samtal och hon förstår att jag mår rätt kasst ibland, trots att jag jobbar, och sitter med boken osv, nåja, det var ett bra samtal som vi förde under kvällen vi pysslade och gick ut med hunden. När vi skulle hem, så följde Frippe med oss, han skulle sova hos oss istället eftersom det inte fanns plats hos farmor och farfar.

Juldagen var även den väldigt lugn. Tror faktiskt inte vi gjorde något speciellt alls då. Liv och jag cyklade och köpte en tidning och lite annat på förmiddagen. (Jag tror det var den dagen) Jo, det var det för att efter cykelturen så fick jag så jävla ont i ryggen som jag alltid får när jag har mens, vilket innebär att det hugger till i den nedre delen av ryggen så man sitter där och har jävla spasmer hela tiden. På kvällen kom Fie, Mats och Oskar tror jag. De hade gått hit och det hade tagit rätt lång tid för dem för de hade tagit en väldans omväg måste jag ju säga. Så för att de skulle hitta tillbaka så gick jag, Mats, Fie och Oskar tillbaka. Och det var bra det, för att Wikmarkarna var på väg ner. Det var inte kul att gå den sträckan kan jag säga, för att min rygg var helt paj efter cykelturen och pga värken. Som tur var så hade jag med mig alvedon, men jag var inte på det bästa humöret (Det var jag faktiskt inte på julafton heller måste jag medge, men det var snäppet bättre än på juldagen). Bara efter en kort stund så kom alla, Odd, Frippe och Pappa dröjde ju som fan, men vi hann ta förrätt och vin eller nåt och skåla. Jag fick dessutom en liten julklapp från Helen, ett par indian-influerade örhängen, det var fjädrar med något blått märke på, väldigt fina.
  Det blev mat, det blev efterrätt och det blev massa skitsnack och det blev som vanligt. Jag satt mest och lyssnade och försökte att tänka på annat. Det ledde till att folk inte direkt frågade mig så mycket om saker och ting eller ens talade med mig, vilket fick mig att känna mig mer osynlig än någonsin men jag orkade faktiskt inte bry mig. Hellre det än att sitta där och ta emot en massa skit. Försökte att tala med pappa för han satt och snackade med Ylva om löpning och jag ställde en fråga. Han besvarade den men tittade inte på mig, men det är sällan han gör. Jag blir glad så fort han gör det eller ens talar till mig i någorlunda anständig ton, vilket också det är väldigt sällan. Efter den bastanta middagen och efterrätt som bestod av resten av kakan från julafton och en sascherkaka som Mats fått från Wien eftersom han fyllde jämnt den 21 dec. Det var lite därför de samlades i Linöping allihop, för att fira honom med lite presenter och så. I alla fall, efter middag och efterrätt så gick jag, Liv, Oskar och Gustav ut med hunden och då gick vi upp till Kvinnebyskolan och där blev vi kvar ett tag tydligen, för Fie blev orolig och ringde på min mobil. Vi hade väl så pass roligt att vi glömde bort tiden men efter att Oskar och Boris sprungit av sig lite, och efter att Liv tjatat på Gustav att han skulle knuffa på henne då hon gungade så gick vi hem.
  När vi kom hem så var det dags att gå hem till pappa, vilket var lite tröttsamt men det fick gå. Jag, Frippe, Odd och Gustav gick hem till oss, eftersom även Gustav fick slafa hos oss. När vi kom hem blev det lite tv-tittande och lite annat tjafs, och sen läggdags.

Annandagen var en riktig slödag. Tror inte vi gjorde något vettigt överhuvudtaget på hela dagen. När Gustav med familj skulle åka tillbaka till Kvinneby, eftersom det nu fanns plats att sova för att Mölnlyckefamiljen kom och hämtade Frippe på förmiddagen, så gick jag och Liv ut en sväng för att få lite frisk luft. Sedan var det pizza till middag och bara slötittande på tv och inget vettigt att göra.

På tisdagen sen så åkte jag, Odd och Liv till stan. Jag hade reserverat biobiljetter dagen innan så vi skulle gå och se Sherlock Holmes: A Game of Shadows. Jag ska recensera den i min filmblogg sen när jag kommer hem till Växjö för jag ska fanimej se den igen! Och säger jag så, så vet alla som känner mig att jag tyckte om den. Det blev lite donkan och det blev en Ipod Touch för min del, det var min julklapp till mig själv. Jag ser framemot att få fylla den med musik när jag kommer hem men det är mycket arbete innan dess för att all musik måste jag rippa om och fixa med och då måste jag skaffa en extern hårddisk som jag kan lagra allt på också. Nåja, det var en mycket trevlig dag på stan med mat och bio och båda två verkade rätt så nöjda med biobesöket och lunchen. Odd hittade dessutom ett spel för ett bra pris som han köpte.
  När vi kom hem blev det lasagne och slökväll.

Dagen därpå åkte jag till Vadstena. Jag fick skjuts av Jenny som inte hade något att göra i 90 min och hon ville träffa mig och självklart så ville jag träffa henne så det blev till att åka raggarbil till Vadstena efter en avstickare till Max för att köpa varsin hamburgare, mycket trevligt. Hade som vanligt trevliga samtal och så, och ja, resan gick bra. Det var det för det här inlägget. Nästa inlägg kommer att handla om Vadstena och nyår.

Mors så länge.

23 december 2011

Miljöombyte!

Lumos!

Äntligen så bär det av mot Östergötland. Bussen avgår klockan 14 imon vilket innebär att jag hinner med att jobba i tre timmar innan jag måste gå till bussen, men det blir först en liten omväg förbi Subway för att köpa en macka som jag kan käka under resan.

Jag tycker om att åka buss. Jag har inget emot att sitta på en buss i fyra timmar. Jag har att göra ändå, jag kan sitta och tänka på min bok, jag kan sitta och spela DS eller så sitter jag bara och lyssnar på musik och sover. Men jag måste komma ihåg att jag måste ringa mormor innan jag äter mat, så att jag får det gjort. Sen kan jag mumsa macka och sen sova resten av biten. Jag kommer fram till Mjölby runt 16-17 tiden sådär, och så kommer jag väl till Linköping nån timme senare om jag har tur. Jag måste kolla med bussar och tåg där, och kolla så att jag har pengar på reskassan för Östgötatrafiken.

Det jag har fixat med under kvällen var att packa. Jag har köpt en helt ny resväska och jag har testat det väldigt smarta låset så att det fungerar. Den är rätt fyllig så jag får plats med mycket saker och den är ändå rätt lätt att bära på. Jag kommer förhoppningsvis inte ha så stora problem med att få plats med eventuella julklappar som jag kanske får med mig hem. 
  Jag har suttit och vikt kläder och pysslat och lyssnat på musik. Jag fick ta en ryggsäck för att få plats med mina superviktiga block och böcker, och jag la ner lite annat som inte behövde ligga i resväskan. Jag brukar alltid packa med mig för mycket, och så använder jag inte ens hälften av sakerna men jag kan inte rå för det. Jag brukar byta kläder varje dag och det krävs att jag ta med lite, och sen är det alla andra saker som smink, hygiensaker, hårprodukter och annat smått och gott. Sedan lovade jag mina syskon att jag skulle ta med två filmer så det har jag gjort, samt kortlekar för att det kan finnas någon som vill sitta och spela. Sen kan det vara lugnande att ha med lite saker att jobba med om det blir för rörigt med saker och ting. Då har jag något att fly till, vilket är viktigt enligt mig. Sedan måste jag ha med mig tidsfördriv till bussen vilket innebär mitt gamla DS och några spel. Några saker kan jag inte packa ner förrän imon men jag har satt en påminnelse.

  Jag har dock fortfarande lite ångest över att jag inte har några julklappar till någon i familjen i år, men efter ett väldigt uppmuntrande samtal med mamma så är det faktiskt så att jag inte har någon direkt ordentlig inkomst vilket gör att jag måste hålla hårt i pengarna och kan inte spendera dem på julklappar. Det får helt enkelt vara tacksamma för att jag kommer överhuvudtaget tycker mamma. Mamma menar också att de inte kan kräva att jag ska köpa julklappar till alla, det är skillnad om jag köper något till de närmsta i familjen men det blir inte av det heller, utan jag bjuder mina syskon på bio och lunch på stan under mellandagarna istället. Det är alltid lika underbart uppskattat så det värmer. 

Jag har dessutom bytt julklappar med min rumskompis. Han fick en stor svart mugg, en tesil med en liten tekanna på och fem svarta burkar med fina mönster på, och i dem finns det kinesiskt te av olika slag. Av honom så fick jag ett presentkort på SF Bio och boken "Låt den rätte komma in". Mycket vänligt av honom! Jag är så glad över mina första julklappar för i år! Dessutom så hann vi med ett parti "Nya Geni" som jag har lånat av en vän. Det är väldigt roligt att spela, trots att vissa frågor är rätt gamla. Synd att det inte kommer nya versioner av det med uppdaterade frågor. 

  Efter att jag packat klart så blev det till att kolla reskassan och all transport mellan Mjölby-Linköping-Vadstena-Mjölby och jag tror att jag har fått det att gå ihop. Jag behöver dessutom inte ladda på reskassan heller, men jag ska försöka att dubbelkolla när jag kommer till Mjölby för att vara säker på att det stämmer med det jag såg på min sida på Östgötatrafikens hemsida.

  Nu blir det till att sova efter en mycket intensiv dag. Dock så ringde min lillasyster då jag var på jobbet, vilket var mycket roligt. Och sedan skrev brorsan på Facebook vilket värmde ännu mer så nu längtar jag bara hem. Tre timmars jobb och sedan bär det av mot Östergötland!
  Förresten, detta var ett mycket positivt inlägg så tro fan att jag inte bara surar! Jag lär väl antingen uppdatera bloggen då jag är där eller så gör jag det när jag kommer hem igen, vilket blir i januari. Jag lär inte skriva något förrän efter jul och nyår så...

God Jul och Gott Nytt år på er allihopa! 

Nox!

19 december 2011

Behöver ett minnessåll

Lumos!

Har väldigt många tankar i huvudet just nu. Dels så handlar det om julen och hur de ska reagera när jag inte kommer med några julklappar i år. Jag skulle gärna vilja köpa lite klappar till släkten men jag har inte råd förrän på torsdag och då är det väldigt mycket försent att handla julklappar, slå in dem och rimma och dessutom packa, det blir tajt och tufft med tanke på att jag kommer att klippa mig på förmiddagen och sen jobba från 12-19 den dagen, vilket innebär att jag kommer inte hinna att handla julklappar alls! Jag kommer nog inte hinna med att fixa julklappar på fredag heller med tanke på att min buss går klockan två och så ska jag jobba från 10-13, för att kunna hinna med att köpa med mig lunch och hinna med bussen. Kommer fram till Linköping runt 17-18 tiden så där blir det nog så, ja, jag är rätt körd när det gäller julklappar. 
  Jag skulle kunna fixa lite dikter till alla men nu är det så att min fantasi är som bortblåst för tillfället, vilket gör att jag måste tvinga fram rim och då blir det aldrig bra. Det är så förbannat irriterande och det känns så otacksamt att inte kunna ge julklappar till familjen när de med största sannolikhet har fixat något till mig. Jag känner mig som en fet egoist men jag får väl leva med det då. Jag ska i alla fall bjuda Odd och Liv på bio under mellandagarna så att de i alla fall får något roligt från mig.

Hm.. vad mer för tankar. Jo, de tankar som alltid går runt i mitt huvud. Dels är det massa drömmar som jag vet innerst inne att de aldrig kommer att gå uppfyllelse och dels är det tankar om att jag absolut inte gör något som helst vettigt medan alla andra är ute och reser, skaffar familj och ungar och har skitbra jobb och flyttar till fina lägenheter eller villor och lever loppan. Jag själv har inget liv känns det som... praktiserar, är inneboende hos en vän, skriver på en bok som aldrig blir klar och vissa dagar så gör jag inget vettigt ändå. Ibland känner jag mig som en riktigt misslyckad person. Jag kan inte hälften så mycket om film längre, något som är ett av mina största intressen. Det känns som att alla skriver böcker, och att alla skriver bättre böcker än mig och de blir klara och ger ut dem medan jag sitter och tragglar. Det känns som att jag inte får ha någon speciell egenskap för mig själv, utan som att folk ska sno allt det. De snor alla filmkunskaper som jag har, och försöker att överglänsa mina kunskaper och säger lite nonchalant "Jag vet". Jag vill verkligen inte vara taskig nu men det känns som att släkten min försöker att sno alla mina specialkunskaper om det jag kan. Förr kunde jag rita jättebra men så kritiserade någon det eller kunde göra det mycket bättre, så då tappade jag lusten. Nu börjar en av kusinerna bli duktig på att skriva och då kommer alla tycka att "Ja, han är så himla duktig på att skriva, och det är så detaljerad och jag älskar den där skruven på slutet". Ja, men jag då? Jag har jobbat på mitt projekt sen 2003, och det verkar som att det har tagit så lång tid att de inte längre tror på mig. Dem frågar inte längre hur det går med mitt skrivande, däremot gör mina vänner det vilket är rätt tacksamt. Visserligen så har jag börjat bli väldigt försiktig med att avslöja för mycket för att jag litar inte på folk längre, är rädd för att de ska stjäla mina idéer. 

Nu när det börjar närma sig jul och det är dags att åka hem så har det blivit extra rörigt. Jag ringde både farmor och pappa igår för att se var jag kan sova och pappa var som vanligt lika social som en vägg, men det får väl gå ändå. Och som vanligt så fick jag reda på vilka som kommer och firar jul en vecka innan det är dags att åka hem. Tänk om jag hade massa julklappar på gång och så får jag reda på vilka som kommer sista veckan, det skulle bli ett helvete med att få ihop alla julklapparna till alla eftersom det inte blir mycket planerande eftersom de aldrig berättar något i tid. Det känns som att de fullkomligt struntar i att jag också måste planera inför julen med resor, med packning och stämma av med praktikplatsen. Nu blir det tajt som sjutton ändå i och med att jag jobbar till sent varje dag fram till den 23:e då jag ska åka hem. Jag måste packa den 22:e och så får jag ta med all packning till jobbet och gå direkt därifrån till bussen sen efter ett kort stopp på Subway. Så om jag ska kunna ge någonting till familjen, så får det bli dikter och då måste jag knåpa ihop dem under de två dagarna som är kvar, känner att jag förmodligen inte kommer att få mycket gjort idag, men jag ska försöka att börja lite smått, om det går. 
  Jag vet inte, men det känns som ett enda stort kaos i mitt huvud just nu, och ändå så är det mesta klart. Det är bara att jobba de här dagarna, klippa mig på torsdag, byta klappar med vännen jag bor med och sen packa. Jag ska kolla saldot på reskassan till Östgötatrafiken också på torsdag så att pengarna räcker eftersom jag hoppar av i Mjölby, var tvungen att boka så för att jag var inte säker på var jag skulle fira jul för att min familj är luddigare än en fluffig kanin. Det innebär att jag måste ta pendeln från Mjölby till Linköping och sen ta bussen från resecentrum till pappa. De enda som har någorlunda framförhållning är mamma och Roger, och jag vet att det går alltid att komma till dem om det inte klaffar. Men jag vill ju träffa mina syskon och mina kusiner och så.

Sen funderar jag på vad jag ska hitta på att jobba med i jul. Det brukar bli rätt mycket dötid där eftersom det inte alltid finns så mycket att göra. Jag får väl ta med mig lite saker att jobba med till boken men frågan är vad för saker jag ska ta med mig eftersom jag redan håller på med saker på datorn och det går inte att ta med sig den. Förra julen satt jag mest och ritade men det går inte att göra för jag har inget sånt flyt överhuvudtaget. 
  Och som vanligt så har jag lovat mig själv att vara lugn och tystlåten då jag träffar alla men som vanligt så bryter jag det löftet eftersom folk ska tjabba hela tiden. Än så länge har jag inte fått någon panikångestattack så det verkar som att det fungerar som det ska, men man kan aldrig vara säker nog.
  Det ska bli kul att träffa alla, det är ingen tvivel om det. Nu har farmor och farfar flyttat dessutom så det blir inte längre långa bussturer till Bankekind, vilket är bra på sätt och vis. Men jag kommer nog att sakna det huset något fruktansvärt. Lite nyfiken på hur de ska gömma påskäggen i påsk, om de kommer att ha kvar den traditionen. 
  En sak jag funderar på är hur jag ska överleva den här julen med tanke på att jag kommer att ha folk runt omkring mig för det mesta under de två veckor som jag ska spendera hemma. Jag är så pass van vid att vara ensam att jag tycker bättre om det än att ha massa folk runt omkring mig. Jag ska försöka vara mig själv, fast lite lugnare och inte brusa upp som ett höghastighetståg varenda gång någon säger något dumt. Jag kan inte rå för att jag reagerar så starkt på småsaker, det har jag gjort ända sedan jag var liten, i alla fall så länge jag kan minnas. Jag struntar i vad dem säger om min klädstil, de får helt enkelt vänja sig tycker jag. De borde ha vant sig. Dessutom ska jag försöka att få en relativt kort frisyr så att jag blir som jag vill vara, lite tomboy-stuk.
  Det är därför det är rätt avslappnande att sitta och jobba med boken så att jag får några andra att diskutera med, mina karaktärer, och så att jag får något annat att tänka på då det är som jobbigast. 
  Nu blev det lite skriverier om min bok här också, men det har att göra med andra saker så det gör inget. 

Det lär bli mer klagomål här framöver men just nu har jag väl spytt ut lite iaf som flyger runt i huvudet. Men ja, jag behöver ett minnessåll så jag kan sortera ut mina tankar lite som jag vill och gå igenom dem i lugn och ro. Det ska bli så trevligt att vistas bland mugglare och dementorer i två veckor... inte. Ja, jag läser Harry Potter, ja, jag älskar böckerna och filmerna och ja, jag älskar att referera från dem in i vardagen! Det gör i alla fall min vardag lite mer magisk. Men så länge jag har min egen bok i tankarna så blir den magisk och underbar.

Nehe.. hörs nog sen. 

Nox! 

14 december 2011

Nystart på min tankeblogg.

Lumos!
Jag sitter och läser igenom det jag har skrivit innan i den här bloggen. Som ni få som läser denna märker så har jag tagit bort alla gamla inlägg. De var mycket deprimerande och de var alldeles för gamla. Kände att jag behövde en nystart med den här bloggen för att det fanns mycket där som jag skrivit om folk som jag inte borde ha skrivit. Vissa saker har ändrat sig kolossalt mycket, och andra inte. Jag ska försöka sammanfatta lite i det här inlägget. 

För det första så bor jag kvar i Växjö. Mina studier har gått åt helvete och nu är jag inneboende hos en vän i stan. Det fungerar bra och vi har det kul, jag har fått låna hans laptop så jag kan skriva på min bok och se på film och han har givit mig sitt rum vilket innebär att hans rum är vardagsrummet, och där har han tv, sina filmer och sin stationära dator. Han sover då på bäddsoffan som är rätt stor och bekväm, och allt fungerar bra. Vi kör Vem vet mest varje vardag om det hinns med. På helgerna så lagar han mat som både han och jag betalar och så äter vi tillsammans. Tycker det fungerar bra. Han är en supergenerös vän, som står ut med mitt extremt dåliga humör och det ska han ha pissigt mycket cred för, för att han är väl en av få som faktiskt står ut med mina extrema humörsvängningar som fortfarande kommer och går. Jag trivs bra här.
  Tre dagar i veckan har jag praktik i en butik i stan, där jag har träffat flera goda vänner. Dels folk som jag arbetar med och dels folk som man snackar med när dem kommer till butiken. Det fungerar bra och det känns bra att ha något att göra om dagarna och känna sig helt utpumpad när man kommer hem på kvällen och bara känna att man har gjort någon nytta idag. Man får dessutom erfarenhet och lär sig mycket, träffar nytt folk och så.
  De andra dagarna kanske jag spenderar hemma, med en vän eller något annat. När jag kan, så sitter jag och skriver så mycket jag kan. Jag ser mycket på film, läser böcker och har det rätt mysigt. Har inget emot att vara ensam, tycker bättre om att vara ensam än att vara runt massa folk för mycket. 

Så ser det ut just nu. Har ganska bra kontakt med mamma, vi hörs av lite då och då via sms eller att hon ringer. Det är dock desto sämre på pappas sida, vilket är synd. Men å andra sidan så är han inte så värst social av sig, så det verkar inte spela någon roll. Har bra kontakt med hematologen angående min blodsjukdom och det fungerar där, för de lyssnar på vad jag tycker och rättar sig väldigt bra efter det. Däremot, psykvården suger rätt bra här. Det händer ingenting. Väntar på att få gå i någon terapi men det får jag aldrig nåt beslut om eller nån kallelse om. Väntar på en ny kallelse eftersom jag var sjuk då jag skulle ha haft det förra mötet, så jag får väl vänta lite till då. Stor skillnad på vården här måste jag säga. 

Mja... sen har vi mitt skrivande förstås. Ja, jag skriver fortfarande på samma bok som jag började med år 2003. Nej, den är inte klar. Ja, jag har skrivit om den, ja jag har fastnat och fått börja om med mycket och ja, jag är en pedantisk jävel! Jag har dessutom startat en blogg som endast handlar om mitt skrivande så är det folk som är intresserade av att följa processen så kan man läsa där, men jag skriver inte där så värst ofta eftersom jag sitter och arbetar med boken mer än bloggar om det, Men när jag är klar med något så uppdaterar jag, eller om något annat händer. (Jag ska försöka uppdatera lite efter detta inlägg.)

Andra tankar som går runt nu då, nu kommer alla tankar. Visserligen, de flesta tankar jag har handlar om mitt skrivande men det finns lite annat. Som julångest exempelvis.. det är väldigt jobbigt. Nu är det så att jag inte riktigt har råd med att köpa julklappar till släkten i år, men det får gå ändå. Jag får hitta på något annat att ge dem, som jag inte behöver köpa. Har visserligen köpt en sak men det kan jag vänta med tills nästa år istället. Eller så behåller jag den själv.
  
  Har suttit mycket och funderat på hur det kommer att bli i jul. Nu har det blivit väldigt knas för att farmor och farfar håller på och flyttar från villa till lägenhet vilket innebär att jag inte vet vilka som kommer. De säger att dem från Mölnlycke kommer "nog". "Nog" är inget bra svar, för det är inget rakt svar. En jävla tur att jag skiter i julklappar i år för att annars hade jag fått stresshandla dagarna innan julafton, något som jag fick göra förra året, för att familjen aldrig aldrig ringer och berättar sina jävla planer för mig. Nej, istället får jag sitta här i lilla trista Växjö med sjukt dåligt kallt, regnigt och blåsigt väder och bara hoppas på det bästa. Och ringer jag så finns det inte tid att snacka. Inte ens pappa har ringt och talat om hur det blir, jag blir så trött. De förtjänar inte några julklappar i år så som jag känner just nu. Eller, jag vet inte... gör de det? Mjaa.... nåt litet... men jag kommer ändå inte kunna köpa det till dem så det spelar ingen roll. 
  Förhoppningsvis så blir det jul hos farmor, och nyår hos mamma. När jag frågade farmor om det gick bra att komma så säger hon "Ja, om du vill." Ingenting om "Ja, vi skulle gärna vilja att du kom." Där kände man sig jävligt älskad alltså... (ironi pågår för er som inte fattar.)

Nu är det så här att jag saknar min familj väldigt mycket, detta för att jag inte har träffat dem sedan i somras då det var kräftskiva. Jag behöver miljöombyte för jag har gått och blivit helt oresonlig på sistone. Jag orkar snart inte med tråkiga lilla Växjö, och alla likadana tråkiga rutiner. Det enda som får mig att stå ut, är mitt skrivande för där lever jag mig in i den världen jag skriver om, men nu har jag fått en helvetes skrivkramp vilket gör att jag inte kan skriva något på boken vilket innebär att jag inte kan fly från den här jävla världen vilket i sin tur leder till fysiska smärtor i mage och bröst... inte roligt. 
  Visserligen så saknar jag dem nu, men när jag väl kommer dit så vet jag exakt hur det kommer att bli, för det blir så varje jävla år. Det blir massa negativt snack, massa krav som ställs och lite förolämpningar om min klädstil eller mitt sätt att vara, tala eller någonting annat. Därför har jag alltid samma tankar varje år innan jag ska iväg att nu ska jag minsann vara tyst, tillbakadragen och inte prata om jag inte får en fråga, och varje år så skiter sig det och jag blir ledsen för att de bara kommer med massa gliringar och kommentarer om något, för att de inte har något bättre att snacka om. Och så snackar de bara bara om alla bra bedrifter som deras ungar har åstadkommit och nästan skryter om det, för att få mig att framstå som en riktig loser. Jag vet att det inte är menat att bli så men det är så jag upplever det under dem tre gånger vi ses varje år. 
  Hos mamma är det visserligen lite lugnare och hon har blivit mer förstående tror jag. Hon fattar att hon inte har så mycket att komma med längre, mer än råd, tips och stöd och det fungerar väldigt bra mellan oss, så länge man beter sig som man ska. Efter ett tag så märker man dock av negativa vibbar där också, då de sitter och klagar över programmen på tv, reklamen och allt annat som de hittar att klaga på, men det är väl bara att stå ut. Det är nog det värsta, att det blir en negativ stämning, värst är det på pappas sida. Där får jag inte ens ge pappa en kram utan att han skäms ihjäl bara för att hans jävla sambo ska kontrollera honom som en jävla dementor. Många där är energitjuvar, vilket gör att man måste gå ut och gå på kvällen för att få slippa dem en stund. Som tur är så håller sig mina kusiner och syskon sig för sig själva, vilket innebär att man kan umgås med dem om man tröttnar på "de vuxnas" negativa konversationer om ditt och datt. Men då blir man istället behandlad som en unge så jag tycker mest att jag far fram och tillbaka mellan att bli behandlad som en vuxen och som ett barn, vilket är rätt frustrerande för tydligen så kan man inte vara både och i den här familjen. Det är nog det som gör de flesta medlemmarna väldigt grå och tråkiga. De har inte barnasinnet kvar, de ser inga som helst guldkorn i livet utan de bara klagar på saker och ting utan att vara direkt tacksamma. Och om de är tacksamma för något så visar dem det inte. Om de visar det, så är det väldigt otydligt. 
  Om man ska hjälpa till med något så ber de inte snällt utan säger åt en som en jävla order. De är otydliga med vad man ska göra vilket innebär att man bara blir frustrerad för att de är lika pedagogisk som en lobotomerad bäver med hemorrojder och när man förklarar att det inte var tydligt så får man själv skäll för att man inte fattade de så tydliga beskrivningarna som man fick. Det jag kan glädja mig med är att de brukar vara väldigt duktiga med att ge bra julklappar och de gillar i alla fall mina rim. Sen vet jag ärligt talat inte om de är överhuvudtaget intresserade av mitt skrivande, det verkar inte så. De bryr sig om hur det går på praktiken, hur det går med kärleken, hur det ligger till med sjukdomen, hur det går med pengar och annat praktiskt och världsligt. Sedan hur jag mår, mina intressen osv. det skiter dem i för det är inte relevant. Det är inget som de kan skryta om och briljera med. 
Ibland känns det som att man blir behandlad som totalt hjärndöd. Man kan ingenting, man förstår ingenting, man känner ingenting, man vet ingenting. Man blir behandlad som om att man är tappad bakom en vagn eller något. Jag måste få allt förklarat för mig som en femåring. Jag kan ju ingenting, och är det någonting jag hatar så är det när folk säger "förstår du?" och lutar på huvudet. Ja! Jag fattar, jag fattade från första början, är det något som är oklart så säger jag för fan till. Behöver inte ge detaljerade beskrivningar och visa de mest självklara saker, som om jag vore en fullkomlig jävla jubelidiot. Dessutom så tål jag inte att folk lägger till "lilla vän", efter det, alltså "förstår du lilla vän?". Jag H-A-T-A-R det!! Det är vad jag kallar ren jävla idiotförklaring och jag hatar att bli idiotförklarad, något som jag har blivit i hela mitt liv. Jag är för fan inte fem år! Är det något jag inte begriper så säger jag för fan till! Jag frågar tills den som slängde ur sig den vidriga meningen har förklarat och sen är det kanske så att det kukhuvudet kanske inte är så jävla pedagogisk som han/hon/den/det tror vilket gör att förklaringen blir jävligt luddig redan från början. Jag försöker att förklara så gott jag kan, men folk vågar för fan inte säga till om de inte förstår. Jag är inte världens pedagogiska människa, men jag försöker inte förklara saker och ting som om det var till en femåring. 

Därför är det så jävla gött att få sitta och skriva som jag gör, men får jag ha det intresset ifred. Nej, då ska jag förstås någon annan familjemedlem klampa in på det området och få all cred för att han/hon kan skriva så jävla bra. Kan jag få ha något som jag är bra på, själv? Som jag kan få briljera med? Som jag kan få känna mig stolt över att jag kan och kanske till och med få skryta över en aning? Nej, inte då. Nemi ska inte kunna någonting själv, utan Nemi ska bara kunna saker som andra kan bättre. Andra vet mer än Nemi om film, andra skriver bättre än Nemi, andra ritar bättre än Nemi, andra gör det och det bättre än Nemi. Andra har ett jävla jobb medan Nemi går omkring och stampar på samma ställe som en jävla damp-unge som inte kommer någonvart i livet. Nemi skaffar inte pojkvän och familj och Nemi är aldrig ute och reser. Nemi är värdelös! 
  Nemi kan heller inte vårda sitt språk eller kontrollera sitt humör. Oj, jag är lite grov i käften, oj vilken katastrof... men du behöver inte säga åt mig på ett förnedrande sätt att man inte får säga så. Jag säger vad fan jag vill, och tål inte dina öron det så kan du dra. Det är ungefär så det fungerar just nu. Men nej, jag får inte svära hos farmor, då blir det onda ögat och en massa skrik för att jag har ovårdat språk. Därför anser jag att om jag bara håller käften så behöver inte jag ta en jävla massa skit. Mycket bra lösning, problemet är bara att jag aldrig kan hålla mig till det utan snackar massa skit ändå och får ta massa skit och så blir jag ledsen och hatar alla.
  Nemi har en mycket konstig klädstil och är därmed varken vettig eller normal.Frågan är hur de kommer reagera på min stil i år, om de överhuvudtaget kommer att säga något. Det har hänt många gånger att de inte tyckt om varken min eller Nemos stil, bara för att vi har lite mörkare stil både han och jag. Men jag vill inte ha massa jävla tunikor, och tajta jävla jeans som är slitna och fula eller rosa eller gula jävla fula kläder eller kläder med puffärmar eller söta små korta kjolar eller jävla klänningar. Jag vill ha mina två stilar som jag varierar mellan, och de får fan acceptera båda. Sedan tycker de att jag är lite mullig sådär men dem är inte så jävla smala de heller. Dessutom så går jag inte upp i vikt hur mycket jag än äter. Jag hamnar på en maxvikt och jag har en minimivikt som jag pendlar mellan beroende på hur matlusten är. Jag har bra kondis, jag orkar och jag mår relativt bra och mår jag inte bra så är det fan inte vikten som gör det. Jag har två stilar som jag trivs bra med, och jag har alltid varit lite av en "pojkflicka" med hängiga byxor, stora tröjor osv, sen kan man ju diskutera frissan som har varit lång fram till tredje året på gymnasiet då jag äntligen klippte av skiten och sedan dess har det varit kort, något som jag stormtrivs i.
Nemi är en jobbig jävel som borde skjutas. Nemi börjar snart hålla med. Jag börjar bli trött på allt gråll, och alla klagomål från alla andra som inte kan sköta sina egna liv utan att behöva klampa in och styra och kontrollera mitt sargade och trasiga liv. Jag är väldigt hämndlysten och vill ge ut sin bok och ta världen med storm och sen står alla idioter där med lång näsa medan jag tjänar miljarder på sina böcker. Mina drömmar kommer aldrig bli sanna, det vet jag men jag har detta tankesätt som en morot att fortsätta skriva.

Det finns mycket som jag kan ta upp angående olika saker, som jag tagit upp förut i den här bloggen. Jag ger blanka fan i om det blir ett skitlångt inlägg. Jag har inte bloggat på flera månader så jag tycker att det är dags nu. Jag kan skriva upp hur många saker som helst som jag irriterar mig på. 
  En sak, några av dem som jag känner har slutat att fråga hur jag mår. Istället dumpar de över all sin skit på mig och när de fått ur sig det så loggar de av, utan att ens fråga hur jag mår. Visst, jag behöver inte sitta och klaga på dem om hur dåligt jag mår, de bryr sig inte ändå, men det är artigt att fråga hur man mår, man visar att man åtminstone har ett kryddmått av empati i kroppen. Jag blir så less på dem som bara skiter i att fråga hur man mår, och sen dumpar över en massa skit och inte ens tackar för att jag har lyssnat på dem. Jag lyssnar mer än gärna på mina vänner när de behöver prata av sig lite men de får gärna visa lite empati tillbaka också. Vill jag berätta om min dag så blir det så jävla ointressant. Jag blir så trött så det är lika bra att ljuga för dem för att de bryr sig inte, de märker inte om jag ljuger eller talar sanning. Sen säger folk att jag överreagerar på saker, det gör jag. Visst, men det är saker som är skitsaker för er, men stora saker för mig. Sätt er i min sits istället? Jag kanske säger något som är meningslöst i mina öron men som är en stor förolämpning för er, det är för i helvete samma jävla sak och då är det ju ni som "överreagerar" enligt mig. Tänk på det för fan. 
Sitter fortfarande och läser igenom gamla skruttiga blogginlägg och mycket av det håller jag fortfarande med om. Om folk vill ändra på mig, varför ska det ske på två röda sekunder? Varför ska de överhuvudtaget ändra på mig för? Jag försöker inte direkt att ändra på någon, jag ger tips, jag ger råd, jag säger vad jag tycker men de behöver inte ta till sig mina råd överhuvudtaget. Det är råd, inga order. Så, när folk ger mig råd och jag inte lyder dem så bara sprutar det besvikelse ur dem som ett grönt gift som bara smutsar ner atmosfären runt en. Är det så jävla farligt att jag inte använder era jävla råd? Jag ber om råd när jag behöver, men de råden kanske känns fel och då vill jag inte använda mig av dem för att jag försöker att tänka på konsekvenserna. Men bara för att jag inte använder råden, så betyder det inte att jag inte lyssnar på dem, det är ju det jag gör för att kunna bedöma om det är användbart eller inte. Jag blir så trött, råd är råd, och något som man inte behöver ta till sig fullt och helt utan kanske plocka av eller skita i. Jag blir inte fly förbannad om folk nekar mina tips, det är för fan tips, idéer. Det är därför man ber om råd, för att bolla idéer mellan någon annan för att sedan komma på något bra. Inte bara ta en tung låda med råd och följa dem till punkt och pricka. 
  Sen handlar det om mina åsikter som jag inte får yttra som jag vill utan att få en spade bajs i ansiktet (bildligt talat). Jag får säger exakt vad jag tycker och tänker om saker och ting utan att behöva få dåligt samvete för att jag sårat någon. Det finns dem som säger vad dem tycker om mig, och det kan göra riktigt ont men inte fan får dem dåligt samvete. Och dem saker jag tycker är riktigt snälla jämfört med de åsikter jag kan få på mig. Varför ska jag få dåligt samvete för att jag blir sårad? Det har hänt flera gånger med flera olika personer. Man säger något, man får något skit tillbaka och så mår jag själv dåligt för att jag fått ta en massa skit för att jag överhuvudtaget yttrat mig om något. Om jag kritiserar någon, då får jag skit för att jag kritiserat och man säger ifrån för att man inte håller med. Det kan jag gå med på. Men om ni ska kritisera mig och jag blir arg för det och säger ifrån då blir ni ju bara rent ut sagt jävliga tillbaka. Jag har all jävla rätt att yttra mig, och jag har mer än rätt att försvara mig. Klaga på mig, ja det verkar ju gå bra för att jag säger ju inte ifrån. Men ska jag yttra mig om något, ja då är det fara och färde, för då får jag nämligen ta emot dubbelt så mycket skit.
Något annat som jag blir så less på är att varför får inte jag vara på dåligt humör? Jag vill kunna gå runt och sura om jag vill det, eller ska jag vara kvittrande glad, ljuga och säga att jag mår bra och le mot alla jag möter medan jag dör inombords. Visst, men då vet jag exakt hur det kommer att gå. Folk påpekar mina brister, folk påpekar att jag är sur och tvär, klagar för mycket på mitt mående, gör det och det fel, att jag måste anpassa mig och ändra på mig efter andras behag. Jag vill inte, varför kan inte andra ändra på sig istället. Det är ju på grund av detta som jag aldrig får chansen att finna mig själv. Jag får aldrig chansen att fastställa vem jag är, hur jag ska vara för att kunna trivas med mig själv eftersom alla vill ändra på mig hela tiden. Varför har folk så jävla svårt att acceptera mig för den jag är? Brister är egenskaper, visserligen inte alltid positiva egenskaper men även bristerna formar personligheten. Utan ens brister så är man inte hel, och det är inte brister utan egenskaper. Det är bara att acceptera och leva med. Sen kan man komma med åsikter om att man kanske ska trappa ner med något, eller sluta med något. Men saken är den att folk som har kommit med sina smutsiga åsikter har fan inte gjort det snällt utan beordrat mig att göra si och så. Inte gett mig tips om att så här kanske du ska göra, eller du kanske ska sluta göra så för att det kan bli så här... osv. osv. Nej, rakt ska det vara. "Lägg av med det där! Sluta göra så! Va inte så! Klaga inte så jävla mycket!" 
  Dessutom, om jag är ute och jag är på bra humör så kanske jag blir på väldigt bra humör. Vilket gör att jag blir lätt flummig som kan leda till enormt flummig om jag är övertrött. Det leder till att mitt barnasinne börjar dominera och jag börjar nynna. Säg då för fan inte åt mig att sluta på ett otrevligt sätt för att jag tolkar det som att man skäms över mig. Ja, men gör det då! Umgås inte med mig då! Jag blir sån här, jag är sån här, live with it for fuck sake! Hatar när folk säger åt mig på ett otrevligt sätt, för då tänker jag faktiskt tjabba emot vare sig dem vill eller inte. Man kan be snällt och vänligt. Det här landet vet inte vad artighet eller vänlighet är för något. Nu ska alla vara otrevliga mot varandra, och beordra varandra saker, ge varandra smutsiga åsikter och klanka ner på varandra vid tillfälle. 

Jag ska vara ärlig och säga att om någon säger att man saknar mig, saknar att umgås med mig eller ger mig komplimanger eller säger att jag är bra på något. Jag kan inte suga in det ordentligt för nånstans där inne så tror jag att det bara är ett skämt. Jag tror inte på att folk saknar mig, tror inte på att folk tycker om mig eller vill umgås med mig. Jag har aldrig hört att någon har sagt "Jag älskar dig" eller "Jag är stolt över dig". Aldrig hört dem orden från någon. Jag är så jävla ovan vid att få beröm för något, för att få komplimanger eller feedback. Jag tror bara att personen ifråga skojar när han eller hon ger mig en komplimang och kommer att säga "Nej, jag skojade bara, du är fan dum i huvudet!"

  Den jag bor med han är väldigt duktig på att ge komplimanger, han ger mig kramar och han är orolig för mig. Det känns både bra och inte bra, just för att jag inte är van vid det. Jag har inte fått så mycket komplimanger och så ofta på flera flera flera år! Ingen har någonsin visat oro över mig eller visat att dem brytt sig. Jag kan inte minnas någon annan som bett mig om ursäkt för att de slängt ur sig något dumt. Det har alltid varit jag som bett om ursäkt för att jag fått personen ifråga att slänga ur sig nåt skit, när det var personen som skulle bett om ursäkt just för att han slängde ur sig den skiten. Nej, istället så får jag dåligt samvete och måste be om ursäkt men inte har jag fått något tillbaka. Nåja, det känns bra att det finns någon som bryr sig om en på ett sätt som en vän ska göra. Han har ett enormt tålamod, och han lyssnar även när han mår som en hästarsle själv, vilket är bra och det är jag tacksam för. Det är såna personer som jag bryr mig om mer än andra, folk som bryr sig tillbaka lika mycket som jag bryr mig om dem. 
  Sen kan det vara så att jag numera visar det på ett väldigt tarvligt sätt men det är för att jag mår bajs själv, och kan vara rätt oempatisk. Men ja, det blir jag när jag inte orkar mer. När jag har hamnat i en svacka. Jag försöker och försöker att visa intresse men dem som får det intresset visar oftast ingenting tillbaka vilket gör att jag bara tröttnar på att överhuvudtaget visa något jävla intresse överhuvudtaget. 

Det händer ibland att jag hamnar i de gamla mörka cirklarna igen. Jag sover väldigt dåligt nuförtiden. Somnar sent, sover extremt dåligt och vaknar tidigt och somnar om. Drömmer mardrömmar som vanligt. Jag har ett extremt sug efter rakblad, men jag har inte gjort något på väldigt länge. Jag kan inte minnas när jag gjorde något sist, men suget finns alltid där och det är skitjobbigt att stå emot frestelsen. Därför blir det extra jobbigt när folk tjabbar med mig och klagar och bestämmer över mig. Det gör att jag inte orkar vara med mer, och skiter i att säga hur jag mår. Jag struntar i det. Jag mår bra, allt är bra, så slipper folk klaga på mig som fan. 
  Om folk vill veta hur jag mår, så får de visa det och då ska dem heller inte säga att "gaska upp dig, sluta vara så jävla sur och tvär hela tiden". Det är inte så jävla roligt och höra att folk är trött på en, eller inte orkar med, som om jag gör det. En depression och en blodsjukdom som drar ner depressionen ännu mer då värdena är låga är inte att leka med. Och sedan panikångest med bröstsmärtor och andnöd på det och dåliga nätter med mardrömmar då man vaknar till och är helt kallsvettig. Det skulle göra vem som helst lite sur och tvär, och inte minst övertrött och extremt barnslig. Jag blir sån, lev med det eller sluta att umgås med mig om man skäms så jävla mycket. 
Egentligen borde jag hålla min trut stängd, och inte säga ett skit till någon. Det skulle nog hjälpa rätt mycket för öppnar inte jag truten så har inte folk något att klaga på längre när det gäller mig. Ja, men å andra sidan så skulle de hitta något annat att klaga på istället. 
  En sak ska jag ta upp. De som läser den här bloggen. Om ni har något dåligt att säga till mig, bespara mig den smärtan om det inte är konstruktiv kritik för det kan jag ta. Är det utskällningar så behåll det för er själva. Jag tvingar er inte att läsa den här bloggen. Det är mitt sätt att ventilera ut min ilska för att jag börjar falla tillbaka i mörkret igen och för att undvika att skära ut ilskan så behöver jag skriva av mig den. Då blir det sånt här snack, jag kan inte rå för det. Det måste ut, sen får folk ta det som de vill. Man behöver inte ta åt sig, och man behöver inte klanka ner på mig för att jag klagar som fan. Man behöver inte läsa den här bloggen om man inte vill, men kommentarer är välkomna. Det är dem, men ska det vara kritik så får det vara konstruktiv kritik och inga utskällningar. Jag har tillräckligt låg självkänsla, och lågt självförtroende så det räcker och blir över... behöver inte klankas ner fler än de som klankar ner på mig annars. 

Har skrivit tillräckligt nu, jag är trött och ledsen. 
Nox.