Nystart på min tankeblogg.

Lumos!

Jag sitter och läser igenom det jag har skrivit innan i den här bloggen. Som ni få som läser denna märker så har jag tagit bort alla gamla inlägg. De var mycket deprimerande och de var alldeles för gamla. Kände att jag behövde en nystart med den här bloggen för att det fanns mycket där som jag skrivit om folk som jag inte borde ha skrivit. Vissa saker har ändrat sig kolossalt mycket, och andra inte. Jag ska försöka sammanfatta lite i det här inlägget. 

För det första så bor jag kvar i Växjö. Mina studier har gått åt helvete och nu är jag inneboende hos en vän i stan. Det fungerar bra och vi har det kul, jag har fått låna hans laptop så jag kan skriva på min bok och se på film och han har givit mig sitt rum vilket innebär att hans rum är vardagsrummet, och där har han tv, sina filmer och sin stationära dator. Han sover då på bäddsoffan som är rätt stor och bekväm, och allt fungerar bra. Vi kör Vem vet mest varje vardag om det hinns med. På helgerna så lagar han mat som både han och jag betalar och så äter vi tillsammans. Tycker det fungerar bra. Han är en supergenerös vän, som står ut med mitt extremt dåliga humör och det ska han ha pissigt mycket cred för, för att han är väl en av få som faktiskt står ut med mina extrema humörsvängningar som fortfarande kommer och går. Jag trivs bra här.

  Tre dagar i veckan har jag praktik i en butik i stan, där jag har träffat flera goda vänner. Dels folk som jag arbetar med och dels folk som man snackar med när dem kommer till butiken. Det fungerar bra och det känns bra att ha något att göra om dagarna och känna sig helt utpumpad när man kommer hem på kvällen och bara känna att man har gjort någon nytta idag. Man får dessutom erfarenhet och lär sig mycket, träffar nytt folk och så.

  De andra dagarna kanske jag spenderar hemma, med en vän eller något annat. När jag kan, så sitter jag och skriver så mycket jag kan. Jag ser mycket på film, läser böcker och har det rätt mysigt. Har inget emot att vara ensam, tycker bättre om att vara ensam än att vara runt massa folk för mycket. 

Så ser det ut just nu. Har ganska bra kontakt med mamma, vi hörs av lite då och då via sms eller att hon ringer. Det är dock desto sämre på pappas sida, vilket är synd. Men å andra sidan så är han inte så värst social av sig, så det verkar inte spela någon roll. Har bra kontakt med hematologen angående min blodsjukdom och det fungerar där, för de lyssnar på vad jag tycker och rättar sig väldigt bra efter det. Däremot, psykvården suger rätt bra här. Det händer ingenting. Väntar på att få gå i någon terapi men det får jag aldrig nåt beslut om eller nån kallelse om. Väntar på en ny kallelse eftersom jag var sjuk då jag skulle ha haft det förra mötet, så jag får väl vänta lite till då. Stor skillnad på vården här måste jag säga. 

Mja... sen har vi mitt skrivande förstås. Ja, jag skriver fortfarande på samma bok som jag började med år 2003. Nej, den är inte klar. Ja, jag har skrivit om den, ja jag har fastnat och fått börja om med mycket och ja, jag är en pedantisk jävel! Jag har dessutom startat en blogg som endast handlar om mitt skrivande så är det folk som är intresserade av att följa processen så kan man läsa där, men jag skriver inte där så värst ofta eftersom jag sitter och arbetar med boken mer än bloggar om det, Men när jag är klar med något så uppdaterar jag, eller om något annat händer. (Jag ska försöka uppdatera lite efter detta inlägg.)

Andra tankar som går runt nu då, nu kommer alla tankar. Visserligen, de flesta tankar jag har handlar om mitt skrivande men det finns lite annat. Som julångest exempelvis.. det är väldigt jobbigt. Nu är det så att jag inte riktigt har råd med att köpa julklappar till släkten i år, men det får gå ändå. Jag får hitta på något annat att ge dem, som jag inte behöver köpa. Har visserligen köpt en sak men det kan jag vänta med tills nästa år istället. Eller så behåller jag den själv.

  

  Har suttit mycket och funderat på hur det kommer att bli i jul. Nu har det blivit väldigt knas för att farmor och farfar håller på och flyttar från villa till lägenhet vilket innebär att jag inte vet vilka som kommer. De säger att dem från Mölnlycke kommer "nog". "Nog" är inget bra svar, för det är inget rakt svar. En jävla tur att jag skiter i julklappar i år för att annars hade jag fått stresshandla dagarna innan julafton, något som jag fick göra förra året, för att familjen aldrig aldrig ringer och berättar sina jävla planer för mig. Nej, istället får jag sitta här i lilla trista Växjö med sjukt dåligt kallt, regnigt och blåsigt väder och bara hoppas på det bästa. Och ringer jag så finns det inte tid att snacka. Inte ens pappa har ringt och talat om hur det blir, jag blir så trött. De förtjänar inte några julklappar i år så som jag känner just nu. Eller, jag vet inte... gör de det? Mjaa.... nåt litet... men jag kommer ändå inte kunna köpa det till dem så det spelar ingen roll. 

  Förhoppningsvis så blir det jul hos farmor, och nyår hos mamma. När jag frågade farmor om det gick bra att komma så säger hon "Ja, om du vill." Ingenting om "Ja, vi skulle gärna vilja att du kom." Där kände man sig jävligt älskad alltså... (ironi pågår för er som inte fattar.)

Nu är det så här att jag saknar min familj väldigt mycket, detta för att jag inte har träffat dem sedan i somras då det var kräftskiva. Jag behöver miljöombyte för jag har gått och blivit helt oresonlig på sistone. Jag orkar snart inte med tråkiga lilla Växjö, och alla likadana tråkiga rutiner. Det enda som får mig att stå ut, är mitt skrivande för där lever jag mig in i den världen jag skriver om, men nu har jag fått en helvetes skrivkramp vilket gör att jag inte kan skriva något på boken vilket innebär att jag inte kan fly från den här jävla världen vilket i sin tur leder till fysiska smärtor i mage och bröst... inte roligt. 

  Visserligen så saknar jag dem nu, men när jag väl kommer dit så vet jag exakt hur det kommer att bli, för det blir så varje jävla år. Det blir massa negativt snack, massa krav som ställs och lite förolämpningar om min klädstil eller mitt sätt att vara, tala eller någonting annat. Därför har jag alltid samma tankar varje år innan jag ska iväg att nu ska jag minsann vara tyst, tillbakadragen och inte prata om jag inte får en fråga, och varje år så skiter sig det och jag blir ledsen för att de bara kommer med massa gliringar och kommentarer om något, för att de inte har något bättre att snacka om. Och så snackar de bara bara om alla bra bedrifter som deras ungar har åstadkommit och nästan skryter om det, för att få mig att framstå som en riktig loser. Jag vet att det inte är menat att bli så men det är så jag upplever det under dem tre gånger vi ses varje år. 

  Hos mamma är det visserligen lite lugnare och hon har blivit mer förstående tror jag. Hon fattar att hon inte har så mycket att komma med längre, mer än råd, tips och stöd och det fungerar väldigt bra mellan oss, så länge man beter sig som man ska. Efter ett tag så märker man dock av negativa vibbar där också, då de sitter och klagar över programmen på tv, reklamen och allt annat som de hittar att klaga på, men det är väl bara att stå ut. Det är nog det värsta, att det blir en negativ stämning, värst är det på pappas sida. Där får jag inte ens ge pappa en kram utan att han skäms ihjäl bara för att hans jävla sambo ska kontrollera honom som en jävla dementor. Många där är energitjuvar, vilket gör att man måste gå ut och gå på kvällen för att få slippa dem en stund. Som tur är så håller sig mina kusiner och syskon sig för sig själva, vilket innebär att man kan umgås med dem om man tröttnar på "de vuxnas" negativa konversationer om ditt och datt. Men då blir man istället behandlad som en unge så jag tycker mest att jag far fram och tillbaka mellan att bli behandlad som en vuxen och som ett barn, vilket är rätt frustrerande för tydligen så kan man inte vara både och i den här familjen. Det är nog det som gör de flesta medlemmarna väldigt grå och tråkiga. De har inte barnasinnet kvar, de ser inga som helst guldkorn i livet utan de bara klagar på saker och ting utan att vara direkt tacksamma. Och om de är tacksamma för något så visar dem det inte. Om de visar det, så är det väldigt otydligt. 

  Om man ska hjälpa till med något så ber de inte snällt utan säger åt en som en jävla order. De är otydliga med vad man ska göra vilket innebär att man bara blir frustrerad för att de är lika pedagogisk som en lobotomerad bäver med hemorrojder och när man förklarar att det inte var tydligt så får man själv skäll för att man inte fattade de så tydliga beskrivningarna som man fick. Det jag kan glädja mig med är att de brukar vara väldigt duktiga med att ge bra julklappar och de gillar i alla fall mina rim. Sen vet jag ärligt talat inte om de är överhuvudtaget intresserade av mitt skrivande, det verkar inte så. De bryr sig om hur det går på praktiken, hur det går med kärleken, hur det ligger till med sjukdomen, hur det går med pengar och annat praktiskt och världsligt. Sedan hur jag mår, mina intressen osv. det skiter dem i för det är inte relevant. Det är inget som de kan skryta om och briljera med. 

Ibland känns det som att man blir behandlad som totalt hjärndöd. Man kan ingenting, man förstår ingenting, man känner ingenting, man vet ingenting. Man blir behandlad som om att man är tappad bakom en vagn eller något. Jag måste få allt förklarat för mig som en femåring. Jag kan ju ingenting, och är det någonting jag hatar så är det när folk säger "förstår du?" och lutar på huvudet. Ja! Jag fattar, jag fattade från första början, är det något som är oklart så säger jag för fan till. Behöver inte ge detaljerade beskrivningar och visa de mest självklara saker, som om jag vore en fullkomlig jävla jubelidiot. Dessutom så tål jag inte att folk lägger till "lilla vän", efter det, alltså "förstår du lilla vän?". Jag H-A-T-A-R det!! Det är vad jag kallar ren jävla idiotförklaring och jag hatar att bli idiotförklarad, något som jag har blivit i hela mitt liv. Jag är för fan inte fem år! Är det något jag inte begriper så säger jag för fan till! Jag frågar tills den som slängde ur sig den vidriga meningen har förklarat och sen är det kanske så att det kukhuvudet kanske inte är så jävla pedagogisk som han/hon/den/det tror vilket gör att förklaringen blir jävligt luddig redan från början. Jag försöker att förklara så gott jag kan, men folk vågar för fan inte säga till om de inte förstår. Jag är inte världens pedagogiska människa, men jag försöker inte förklara saker och ting som om det var till en femåring. 

Därför är det så jävla gött att få sitta och skriva som jag gör, men får jag ha det intresset ifred. Nej, då ska jag förstås någon annan familjemedlem klampa in på det området och få all cred för att han/hon kan skriva så jävla bra. Kan jag få ha något som jag är bra på, själv? Som jag kan få briljera med? Som jag kan få känna mig stolt över att jag kan och kanske till och med få skryta över en aning? Nej, inte då. Nemi ska inte kunna någonting själv, utan Nemi ska bara kunna saker som andra kan bättre. Andra vet mer än Nemi om film, andra skriver bättre än Nemi, andra ritar bättre än Nemi, andra gör det och det bättre än Nemi. Andra har ett jävla jobb medan Nemi går omkring och stampar på samma ställe som en jävla damp-unge som inte kommer någonvart i livet. Nemi skaffar inte pojkvän och familj och Nemi är aldrig ute och reser. Nemi är värdelös! 

  Nemi kan heller inte vårda sitt språk eller kontrollera sitt humör. Oj, jag är lite grov i käften, oj vilken katastrof... men du behöver inte säga åt mig på ett förnedrande sätt att man inte får säga så. Jag säger vad fan jag vill, och tål inte dina öron det så kan du dra. Det är ungefär så det fungerar just nu. Men nej, jag får inte svära hos farmor, då blir det onda ögat och en massa skrik för att jag har ovårdat språk. Därför anser jag att om jag bara håller käften så behöver inte jag ta en jävla massa skit. Mycket bra lösning, problemet är bara att jag aldrig kan hålla mig till det utan snackar massa skit ändå och får ta massa skit och så blir jag ledsen och hatar alla.

  Nemi har en mycket konstig klädstil och är därmed varken vettig eller normal.Frågan är hur de kommer reagera på min stil i år, om de överhuvudtaget kommer att säga något. Det har hänt många gånger att de inte tyckt om varken min eller Nemos stil, bara för att vi har lite mörkare stil både han och jag. Men jag vill inte ha massa jävla tunikor, och tajta jävla jeans som är slitna och fula eller rosa eller gula jävla fula kläder eller kläder med puffärmar eller söta små korta kjolar eller jävla klänningar. Jag vill ha mina två stilar som jag varierar mellan, och de får fan acceptera båda. Sedan tycker de att jag är lite mullig sådär men dem är inte så jävla smala de heller. Dessutom så går jag inte upp i vikt hur mycket jag än äter. Jag hamnar på en maxvikt och jag har en minimivikt som jag pendlar mellan beroende på hur matlusten är. Jag har bra kondis, jag orkar och jag mår relativt bra och mår jag inte bra så är det fan inte vikten som gör det. Jag har två stilar som jag trivs bra med, och jag har alltid varit lite av en "pojkflicka" med hängiga byxor, stora tröjor osv, sen kan man ju diskutera frissan som har varit lång fram till tredje året på gymnasiet då jag äntligen klippte av skiten och sedan dess har det varit kort, något som jag stormtrivs i.

Nemi är en jobbig jävel som borde skjutas. Nemi börjar snart hålla med. Jag börjar bli trött på allt gråll, och alla klagomål från alla andra som inte kan sköta sina egna liv utan att behöva klampa in och styra och kontrollera mitt sargade och trasiga liv. Jag är väldigt hämndlysten och vill ge ut sin bok och ta världen med storm och sen står alla idioter där med lång näsa medan jag tjänar miljarder på sina böcker. Mina drömmar kommer aldrig bli sanna, det vet jag men jag har detta tankesätt som en morot att fortsätta skriva.

Det finns mycket som jag kan ta upp angående olika saker, som jag tagit upp förut i den här bloggen. Jag ger blanka fan i om det blir ett skitlångt inlägg. Jag har inte bloggat på flera månader så jag tycker att det är dags nu. Jag kan skriva upp hur många saker som helst som jag irriterar mig på. 

  En sak, några av dem som jag känner har slutat att fråga hur jag mår. Istället dumpar de över all sin skit på mig och när de fått ur sig det så loggar de av, utan att ens fråga hur jag mår. Visst, jag behöver inte sitta och klaga på dem om hur dåligt jag mår, de bryr sig inte ändå, men det är artigt att fråga hur man mår, man visar att man åtminstone har ett kryddmått av empati i kroppen. Jag blir så less på dem som bara skiter i att fråga hur man mår, och sen dumpar över en massa skit och inte ens tackar för att jag har lyssnat på dem. Jag lyssnar mer än gärna på mina vänner när de behöver prata av sig lite men de får gärna visa lite empati tillbaka också. Vill jag berätta om min dag så blir det så jävla ointressant. Jag blir så trött så det är lika bra att ljuga för dem för att de bryr sig inte, de märker inte om jag ljuger eller talar sanning. Sen säger folk att jag överreagerar på saker, det gör jag. Visst, men det är saker som är skitsaker för er, men stora saker för mig. Sätt er i min sits istället? Jag kanske säger något som är meningslöst i mina öron men som är en stor förolämpning för er, det är för i helvete samma jävla sak och då är det ju ni som "överreagerar" enligt mig. Tänk på det för fan. 

Sitter fortfarande och läser igenom gamla skruttiga blogginlägg och mycket av det håller jag fortfarande med om. Om folk vill ändra på mig, varför ska det ske på två röda sekunder? Varför ska de överhuvudtaget ändra på mig för? Jag försöker inte direkt att ändra på någon, jag ger tips, jag ger råd, jag säger vad jag tycker men de behöver inte ta till sig mina råd överhuvudtaget. Det är råd, inga order. Så, när folk ger mig råd och jag inte lyder dem så bara sprutar det besvikelse ur dem som ett grönt gift som bara smutsar ner atmosfären runt en. Är det så jävla farligt att jag inte använder era jävla råd? Jag ber om råd när jag behöver, men de råden kanske känns fel och då vill jag inte använda mig av dem för att jag försöker att tänka på konsekvenserna. Men bara för att jag inte använder råden, så betyder det inte att jag inte lyssnar på dem, det är ju det jag gör för att kunna bedöma om det är användbart eller inte. Jag blir så trött, råd är råd, och något som man inte behöver ta till sig fullt och helt utan kanske plocka av eller skita i. Jag blir inte fly förbannad om folk nekar mina tips, det är för fan tips, idéer. Det är därför man ber om råd, för att bolla idéer mellan någon annan för att sedan komma på något bra. Inte bara ta en tung låda med råd och följa dem till punkt och pricka. 

  Sen handlar det om mina åsikter som jag inte får yttra som jag vill utan att få en spade bajs i ansiktet (bildligt talat). Jag får säger exakt vad jag tycker och tänker om saker och ting utan att behöva få dåligt samvete för att jag sårat någon. Det finns dem som säger vad dem tycker om mig, och det kan göra riktigt ont men inte fan får dem dåligt samvete. Och dem saker jag tycker är riktigt snälla jämfört med de åsikter jag kan få på mig. Varför ska jag få dåligt samvete för att jag blir sårad? Det har hänt flera gånger med flera olika personer. Man säger något, man får något skit tillbaka och så mår jag själv dåligt för att jag fått ta en massa skit för att jag överhuvudtaget yttrat mig om något. Om jag kritiserar någon, då får jag skit för att jag kritiserat och man säger ifrån för att man inte håller med. Det kan jag gå med på. Men om ni ska kritisera mig och jag blir arg för det och säger ifrån då blir ni ju bara rent ut sagt jävliga tillbaka. Jag har all jävla rätt att yttra mig, och jag har mer än rätt att försvara mig. Klaga på mig, ja det verkar ju gå bra för att jag säger ju inte ifrån. Men ska jag yttra mig om något, ja då är det fara och färde, för då får jag nämligen ta emot dubbelt så mycket skit.

Något annat som jag blir så less på är att varför får inte jag vara på dåligt humör? Jag vill kunna gå runt och sura om jag vill det, eller ska jag vara kvittrande glad, ljuga och säga att jag mår bra och le mot alla jag möter medan jag dör inombords. Visst, men då vet jag exakt hur det kommer att gå. Folk påpekar mina brister, folk påpekar att jag är sur och tvär, klagar för mycket på mitt mående, gör det och det fel, att jag måste anpassa mig och ändra på mig efter andras behag. Jag vill inte, varför kan inte andra ändra på sig istället. Det är ju på grund av detta som jag aldrig får chansen att finna mig själv. Jag får aldrig chansen att fastställa vem jag är, hur jag ska vara för att kunna trivas med mig själv eftersom alla vill ändra på mig hela tiden. Varför har folk så jävla svårt att acceptera mig för den jag är? Brister är egenskaper, visserligen inte alltid positiva egenskaper men även bristerna formar personligheten. Utan ens brister så är man inte hel, och det är inte brister utan egenskaper. Det är bara att acceptera och leva med. Sen kan man komma med åsikter om att man kanske ska trappa ner med något, eller sluta med något. Men saken är den att folk som har kommit med sina smutsiga åsikter har fan inte gjort det snällt utan beordrat mig att göra si och så. Inte gett mig tips om att så här kanske du ska göra, eller du kanske ska sluta göra så för att det kan bli så här... osv. osv. Nej, rakt ska det vara. "Lägg av med det där! Sluta göra så! Va inte så! Klaga inte så jävla mycket!" 

  Dessutom, om jag är ute och jag är på bra humör så kanske jag blir på väldigt bra humör. Vilket gör att jag blir lätt flummig som kan leda till enormt flummig om jag är övertrött. Det leder till att mitt barnasinne börjar dominera och jag börjar nynna. Säg då för fan inte åt mig att sluta på ett otrevligt sätt för att jag tolkar det som att man skäms över mig. Ja, men gör det då! Umgås inte med mig då! Jag blir sån här, jag är sån här, live with it for fuck sake! Hatar när folk säger åt mig på ett otrevligt sätt, för då tänker jag faktiskt tjabba emot vare sig dem vill eller inte. Man kan be snällt och vänligt. Det här landet vet inte vad artighet eller vänlighet är för något. Nu ska alla vara otrevliga mot varandra, och beordra varandra saker, ge varandra smutsiga åsikter och klanka ner på varandra vid tillfälle. 

Jag ska vara ärlig och säga att om någon säger att man saknar mig, saknar att umgås med mig eller ger mig komplimanger eller säger att jag är bra på något. Jag kan inte suga in det ordentligt för nånstans där inne så tror jag att det bara är ett skämt. Jag tror inte på att folk saknar mig, tror inte på att folk tycker om mig eller vill umgås med mig. Jag har aldrig hört att någon har sagt "Jag älskar dig" eller "Jag är stolt över dig". Aldrig hört dem orden från någon. Jag är så jävla ovan vid att få beröm för något, för att få komplimanger eller feedback. Jag tror bara att personen ifråga skojar när han eller hon ger mig en komplimang och kommer att säga "Nej, jag skojade bara, du är fan dum i huvudet!"

  Den jag bor med han är väldigt duktig på att ge komplimanger, han ger mig kramar och han är orolig för mig. Det känns både bra och inte bra, just för att jag inte är van vid det. Jag har inte fått så mycket komplimanger och så ofta på flera flera flera år! Ingen har någonsin visat oro över mig eller visat att dem brytt sig. Jag kan inte minnas någon annan som bett mig om ursäkt för att de slängt ur sig något dumt. Det har alltid varit jag som bett om ursäkt för att jag fått personen ifråga att slänga ur sig nåt skit, när det var personen som skulle bett om ursäkt just för att han slängde ur sig den skiten. Nej, istället så får jag dåligt samvete och måste be om ursäkt men inte har jag fått något tillbaka. Nåja, det känns bra att det finns någon som bryr sig om en på ett sätt som en vän ska göra. Han har ett enormt tålamod, och han lyssnar även när han mår som en hästarsle själv, vilket är bra och det är jag tacksam för. Det är såna personer som jag bryr mig om mer än andra, folk som bryr sig tillbaka lika mycket som jag bryr mig om dem. 

  Sen kan det vara så att jag numera visar det på ett väldigt tarvligt sätt men det är för att jag mår bajs själv, och kan vara rätt oempatisk. Men ja, det blir jag när jag inte orkar mer. När jag har hamnat i en svacka. Jag försöker och försöker att visa intresse men dem som får det intresset visar oftast ingenting tillbaka vilket gör att jag bara tröttnar på att överhuvudtaget visa något jävla intresse överhuvudtaget. 

Det händer ibland att jag hamnar i de gamla mörka cirklarna igen. Jag sover väldigt dåligt nuförtiden. Somnar sent, sover extremt dåligt och vaknar tidigt och somnar om. Drömmer mardrömmar som vanligt. Jag har ett extremt sug efter rakblad, men jag har inte gjort något på väldigt länge. Jag kan inte minnas när jag gjorde något sist, men suget finns alltid där och det är skitjobbigt att stå emot frestelsen. Därför blir det extra jobbigt när folk tjabbar med mig och klagar och bestämmer över mig. Det gör att jag inte orkar vara med mer, och skiter i att säga hur jag mår. Jag struntar i det. Jag mår bra, allt är bra, så slipper folk klaga på mig som fan. 

  Om folk vill veta hur jag mår, så får de visa det och då ska dem heller inte säga att "gaska upp dig, sluta vara så jävla sur och tvär hela tiden". Det är inte så jävla roligt och höra att folk är trött på en, eller inte orkar med, som om jag gör det. En depression och en blodsjukdom som drar ner depressionen ännu mer då värdena är låga är inte att leka med. Och sedan panikångest med bröstsmärtor och andnöd på det och dåliga nätter med mardrömmar då man vaknar till och är helt kallsvettig. Det skulle göra vem som helst lite sur och tvär, och inte minst övertrött och extremt barnslig. Jag blir sån, lev med det eller sluta att umgås med mig om man skäms så jävla mycket. 

Egentligen borde jag hålla min trut stängd, och inte säga ett skit till någon. Det skulle nog hjälpa rätt mycket för öppnar inte jag truten så har inte folk något att klaga på längre när det gäller mig. Ja, men å andra sidan så skulle de hitta något annat att klaga på istället. 

  En sak ska jag ta upp. De som läser den här bloggen. Om ni har något dåligt att säga till mig, bespara mig den smärtan om det inte är konstruktiv kritik för det kan jag ta. Är det utskällningar så behåll det för er själva. Jag tvingar er inte att läsa den här bloggen. Det är mitt sätt att ventilera ut min ilska för att jag börjar falla tillbaka i mörkret igen och för att undvika att skära ut ilskan så behöver jag skriva av mig den. Då blir det sånt här snack, jag kan inte rå för det. Det måste ut, sen får folk ta det som de vill. Man behöver inte ta åt sig, och man behöver inte klanka ner på mig för att jag klagar som fan. Man behöver inte läsa den här bloggen om man inte vill, men kommentarer är välkomna. Det är dem, men ska det vara kritik så får det vara konstruktiv kritik och inga utskällningar. Jag har tillräckligt låg självkänsla, och lågt självförtroende så det räcker och blir över... behöver inte klankas ner fler än de som klankar ner på mig annars. 

Har skrivit tillräckligt nu, jag är trött och ledsen. 

Nox.