Påsk

Lumos!

Detta är ett väldigt sent inlägg om påsken, men jag har inte haft någon som helst lust att skriva förrän nu. Jag har inte blivit fri min skrivkramp men det faktum att jag kan blogga är ett steg på väg mot att bli av med krampen, om jag har tur. 

Jag trodde att den skulle försvinna då jag åkte hem över påskhelgen men istället så var jag mest uppriven för att jag som vanligt blev rätt illa behandlad av pappas sida av familjen, jag kan nog snart inte ens kalla dem familj för det känns fel. Och innan någon säger något om "Varför åker du dit när du inte tycker om dem?" så kan jag berätta att jag åker dit för att träffa mina syskon och det kan jag inte göra utan att träffa dem andra. Jag träffar mina syskon tre gånger om året, fler gånger om jag har tur och det är nästan värt den smärta som jag får genomlida varje gång jag åker dit. Jag vill inte att folk ska missförstå mig helt nu, jag är enormt tacksam för det de gör för mig. De stöttar mig ekonomiskt och de bryr sig om min framtid. Jag har blivit bjuden på resor flera gånger av farmor, två gånger till Stockholm, till London, Mallorca och till en båt till Åland och hem över en natt. Jag har som sagt fått ekonomiskt stöd flera gånger av dem, dels då jag fyllt år och dels då jag behövt det. Några av släkten var med då jag tog min student. Dock så känns det ändå fel för att det är fysiska gåvor, och det betyder inte att de accepterar mig för den jag är eller stöttar mina drömmar. Det känns mer som en slags kompensation istället för att ta sig tid att lyssna på mig, förstå mig eller se det viktiga i det jag tycker om att göra. Det som stör mig är deras attityd mot mig och vad de väljer att bry sig om. Jag är annorlunda, jag uppnår inte deras bild över hur jag ska vara, och det går inte att få dem att tänka annat än att jag ska vara perfekt. De bryr sig om min praktik, om jobb, min framtid, min ekonomi, mina blodvärden och möjligen mitt kärleksliv... så länge det handlar om killar. De bryr sig inte om hur jag mår psykiskt och de bryr sig inte om mitt skrivande. De frågar ibland hur det går med skrivandet men jag hör hur ointresserade de är. Jag vill verkligen inte tala illa om dem, jag önskar bara att de brydde sig ordentligt en enda gång, att de satte sig in i hur det är att skriva och visa lite intresse för den världen som jag bygger upp. Egentligen så borde deras ointresse ge mig en morot till att kämpa hårdare för att kunna skriva klart boken bevisa att de har fel, hämnas på alla som inte tror på mig. Dock så var påsken inte direkt produktiv för att det var en för kort vistelse där för att kunna känna av miljöombytet ordentligt, så det hjälpte inte. 

Det är i dessa tider som jag saknar mina fiktiva vänner och min fiktiva familj, dvs. mina karaktärer. Jag kan inte beskriva min saknad, det gör så ont att inte ha dem här, att inte ha dem sittandes på min axel, att inte ha dem gående bakom mig, bredvid mig beredda på att ta emot mig om jag faller. Att få höra dem viska att de är stolta över mig, att de tycker att jag är värdefull och att jag duger precis som jag är, att de älskar mig. Att få höra dem ge mig komplimang efter komplimang när jag behöver det som mest. Det finns ett fåtal jag hör det ifrån... en av dem är min rumskompis som har blivit lite som en bror för mig. Han säger snälla saker väldigt ofta och jag är glad över hans enorma tålamod och generositet. Han gör enormt mycket för mig och det finns inte ord för hur tacksam jag är. Det finns även andra vänner som ger mig feedback i mitt skrivande och tror på mig. Jag bara önskar att jag fick höra samma sak från de som ska vara min egentliga familj, men inte ett ljud har jag fått höra. 

  Det jag får höra är hur söt jag var då jag var liten och hade långt hår och klänning (Då var jag väldigt liten kan jag säga). Jag får höra hur de andra kusinerna och min bror blir bortskämda med datorer, körlektioner och stöd och uppmuntran från sina föräldrar. Jag får höra hur de riktigt skryter om dem, men när det kommer till mig så hör jag inte ett ljud. Jo, pappa sa en sak faktiskt. Han menade att när jag var med familjen så skulle farmor se till att ha kokat minst 2 kg potatis för annars skulle den inte räcka till alla, dock så fick han upprepa det flera gånger för som vanligt så ignorerar farmor mig. Det gör hon då hon inte skäller ut mig, kommenterar något eller blänger på mig som om jag var en soppåse som måste slängas omedelbart. Jag hörde honom i alla fall, och det lilla gör mycket kan jag säga, speciellt om det kommer från pappa som sällan säger snälla saker. Jag hör ingenting om att de har saknat mig och är glada över att jag har kommit. De blir inte heller glada om jag berättar något, nej de ska istället köra över mig genom att vara bättre. Jag berättade att jag hade varit med på en bild i lokaltidningen tillsammans med en kompis. Det var hon och jag och en polis när vi var på Dag X förra månaden. Pappas sambo körde då över mig med att min syster hade träffat kungaparet och varit med i tidningen för det och att vara med på en bild tillsammans med en polis inte var någonting jämfört med att träffa kungaparet. Det var inte direkt den respons jag ville ha alls. 

  

Hade jag sagt detta till mina fiktiva vänner och min fiktiva familj så hade de blivit glada för min skull, de hade velat se bilden och klippt ut den och satt upp den på kylskåpet. De hade varit glada för bilden och inte kört över mig genom att vara bättre. De hade heller inte fräst åt mig om jag hade inflikat med något eller ställt en enkel fråga. De hade inte sagt "Skit i det du". Det är sånt jag får höra från pappas sida och det sårar mig. De skulle inte klaga på mina skrattanfall, att jag är för högljudd och hyscha ner mig, de skulle inte säga åt mig att lugna ner mig för om det hade varit så lätt så hade jag för sjutton gjort det redan. De skulle inte klaga på mina tänder eller att mina ögon är sneda när jag är trött, de skulle inte klaga på att jag är för tjock som jag får höra från pappas sjuka sambo, de skulle inte klaga på någon annan kroppsdel heller för den delen, eller min frisyr. De skulle inte klaga på att jag har killkläder, de skulle inte ens klaga på min klädstil. De skulle inte klaga eller sucka då jag berättar något tråkigt som hur jag känner och hur jag mår, de skulle inte be mig byta till ett roligare ämne eller försöka överträffa mig i mina specialkunskaper som att skriva eller kunskaper om film. De skulle stjäla mina passioner från mig och få resten av familjen att skryta om det som om det jag är totalt värdelöst. De skulle inte säga att jag överdriver när jag berättar något och de skulle heller inte hålla på och tjafsa om att de inte vet hur de ska hjälpa mig när det enda jag vill är att de lyssnar på mig och försöker att förstå mig. De behöver inte lösa mina problem, jag vill bara dela mina bekymmer med någon, vill bara veta att någon lyssnar på mig och tar mitt parti någon gång.

Mina karaktärer skulle acceptera mig helt och hållet och jag önskar att min familj kunde acceptera det svarta får som jag faktiskt verkar vara. Deras sätt att vara mot mig får mig att inte tycka om dem längre. De är trötta på mitt dåliga mående, det märker jag. Jag ser ointresse och och besvikelse i deras ögon. Därför väljer jag att inte säga något till dem mer, jag vill inte inte prata med dem mer för säger jag inget så har de ingenting att kommentera, inget att klaga på. Om de frågar någonting så ljuger jag hellre för att slippa deras kommentarer, klagomål och gliringar. Jag önskar att jag kunde lära mig att inte bry mig om dem överhuvudtaget. Bara kasta bort deras gliringar som lätta fjädrar. Men deras gliringar och kommentarer är mer som vassa rosstjälkar som hugger sig fast i min själ och river upp den, gång på gång, och det finns ingen som förstår detta. De förstår inte vilka krav de ställer på mig. De vill att jag ska vara lika duktig som mina syskon och kusiner. De vill att jag ska plugga och få ett välbetalt jobb och bli professor som min farbror eller något. De förstår inte att det här är den jag är och det verkar som att de vägrar att acceptera det, de vill inte ens fatta det. Alla har brister, även dem men de vägrar att se sina brister så de klagar på mina istället. De är som kalla dementorer som bara suger ut all min lycka, min energi, min motivation, min inspiration och de tar död på min passion med sina blickar. De säger det inte rätt ut men jag känner att de tycker att jag är värdelös som går på soc istället för att tjäna egna pengar, som har praktik istället för ett välbetalt jobb och som har en depression. De är inte stolta över något, jag har aldrig hört dem säga varken det eller att de älskar eller saknar mig. Det gör att jag inte tror på att de gör det. Varför ska jag älska dem om de inte visar sin uppskattning mot mig? Det gör jag inte kan jag säga. Jag älskar endast min bror och min syster... dem är de enda som respekterar mig.

Till och med min kusin Nemo klagar på mig ibland. Han menar att jag är för argsint och att farmor har rätt i att jag blir för arg för småsaker. Jag har levt med detta problem så länge jag kan minnas, men ingen i min familj har satt sig ner och diskuterat problemet som vuxna människor. Istället har de ignorerat det och bara klagat på mig när jag blivit för arg, när jag svurit för mycket. Detta är ett psykiskt problem som inte kan försvinna hur lätt som helst. Det kallas emotionell instabilitet, vilket innebär att jag tänder till för minsta lilla sak, och det är inte lite jag tänder till heller. Sedan kan det ta mig flera timmar att varva ner men eftersom jag alltid får något klagomål eller får gliring efter gliring så hinner inte ilskan sjunka undan mellan kommentarerna utan bägaren rinner över väldigt snabbt. Jag har försökt att förklara detta gång på gång men antingen så har de inte haft tid att lyssna eller så har de ignorerat mig eller så vill de inte förstå. Det finns många tillfällen som jag kommer ihåg att jag bara brutit ihop. Oftast för att jag försöker göra något snällt, som att ge ett råd, som att ställa en enkel fråga eller umgås med mina kusiner och syskon som jag träffar så sällan. Då har jag fått höra att jag är för gammal för att umgås med kusinerna eller mina syskon. Jag frågade om jag kunde få skjuts till Linköpings resecentrum ifrån Bankekind för att jag hade en buss att passa och de började gorma om att jag inte klarar någonting själv. Det hade räckt med att de hade sagt nej, men istället så snackar de skit bakom min rygg och gormar åt mig att jag inte klarar någonting och är värdelös eller omogen. Då hade min faster funnits där för mig också och inte bara min bror och syster, men nu i påskas så var hon inte där längre... jag kände mig mer ensam än någonsin, trots att det fanns folk runt omkring mig men jag kan som sagt inte kommunicera med dem. Jag kände mig värdelös och dum för att jag överhuvudtaget sa något, för att jag ens öppnade min mun och yttrade mig och det leder till att jag börjar ifrågasätta min existens. 

Jag är ärligt talat redan nu orolig över hur det ska bli under kräftskivan i år, och runt min födelsedag. Jag fyller 25 i augusti men runt kräftskivan så fyller farmor år och all uppmärksamhet riktas mot henne. Jag har en känsla av att de inte kommer att fira eller uppmärksamma min födelsedag i år heller då alla är samlade. Jag borde vara van vid att bli bortsett och ignorerad vid det här laget. De firade mig inte då jag fyllde 18 eller 20, de två stora åldrarna i ens ungdom vad jag anser. De gav mig lite pengar, men det var inte mycket mer vad jag kan minnas. Hade det varit mer än så, så hade jag kommit ihåg det, men det gör jag inte. Dessutom vet jag inte hur jag ska tala om för dem att jag inte är överhuvudtaget attraherad av killar längre, om vi säger så. Det kommer ta hus i helvete, det är jag nästan säker på. Har de inte accepterat mig för den jag är tidigare så kommer de förmodligen inte acceptera detta heller.

Detta är väldigt svårt, och extremt tungt att tänka på. Jag skulle kunna skita i dem men det är min familj och skiter jag i dem så får jag inte träffa mina syskon. De är de enda som blir glada över att jag kommer hem till dem. De mötte mig vid busshållplatsen när jag kom till dem i påskas. De ger mig massor med kramar, och Odd vill visa mig sina spel. Liv vill umgås med mig och rita och pyssla, spela spel och kort. Dem är de enda som vill umgås med mig, resten skiter fullständigt i mig. Det känns ibland rätt patetiskt att jag blev adopterad då mina föräldrar skilde sig när jag var 2,5 år. Sedan Odd föddes har jag blivit undanskuffad och värre blev det när Liv föddes. Inget stöd, ingen uppskattning och så har farmor mage att snacka skit om mamma som visat mer stöd än vad de har gjort under de senaste åren. Visst, mamma prioriterade jobb framför sin unge, visst mamma slängde ut mig i gymnasiet men hon skaffade en lägenhet som hon stod för då, och vår relation blev mycket bättre efter det eftersom det var även delvis mitt fel för att jag var allmänt rebellisk och dum. Visst jag var sjuk då jag blev utslängd men inte ens jag förstod det då, så hur skulle hon kunna förstå det? 

  Mamma och hennes sambo har varit dem som visat mest stöd. Hennes sambo har varit mer som en pappa till mig än vad min pappa har varit... jag saknar den gamla goda tiden då pappa och jag var ute och fiskade, då han lagade hemgjord pasta och satt och pysslade med sina flugor och jag satt och spelade något skjutspel på datorn. Den tiden är förbi och jag hatar det...

Är det konstigt att jag mår dåligt när jag har blivit förbisedd, ignorerad, fräst åt, förolämpad sedan jag gick i fjärde klass? 

Over and out...

Nox.